I vardagsrummet finns flera hundra plantor, det ska bli blommor som penséer, lobelia och kantlobelia. Och också ätbart som gurka, tomat och chili.
I ett litet rött hus i Nedre Storfors, två mil från Älvsbyn och fyra mil från Piteå, bor Lars Stålnacke, 64 år sedan nästan ett och ett halvt år tillbaka.
– Jag och min särbo hade en dröm om en sommarstuga i Piteå, men hon gick tyvärr bort i en hjärntumör 2021, säger Lars som även har kvar sitt hus i Fjällnäs utanför Kiruna.
I dag lever han ensam tillsammans med yorkshireterriern Dina, sju år och Kasper som är en blandning mellan dvärgpudel och tibetansk terrier. Till hemmet hör också 16 vaktlar, 15 dvärghöns och fem större höns.
Han renoverar så gott det går inne i huset och sköter samtidigt om sina 550 plantor – ätbara växter och blommor som grönskar för fullt i vardagsrummet och sedan ska planteras ut i växthuset.
– Det är hobbies och trivsel. Det är inte lätt att leva med KOL, men det går bara man inte ger upp. Allt måste planeras och tar tid, jag får ta det i min egen takt. Sedan får det inte vara fysiskt ansträngande, säger Lars som konstaterar att han nog drabbats av "alla släktens sjukdomar".
– Men jag är inte den som gräver ner mig, utan försöker se det ljusa i livet.
Vid sängen har Lars en inhalator som vidgar luftrören direkt han andas i den.
Livet och orken begränsas dock kraftigt av hans sjukdomstillstånd. Det är nu 13 år sedan han fick diagnosen KOL.
– Läkaren sa: "Du har nog KOL", men då tänkte jag inte så mycket mer på det. Vid en läkarundersökning på Sunderby sjukhus fick jag senare veta att sjukdomen var i stadie tre.
Lars började röka redan som 14-åring och har jobbat med farliga ämnen som asbest och lösningsmedel. Flera av hans nära anhöriga har dött av KOL.
– Det är en allvarlig sjukdom, men jag blev inte rädd när jag fick beskedet. Det kändes inte konstigt egentligen.
Lars Stålnacke skulle gärna vilja åka ut och föreläsa om hur det är att leva med KOL. "Jag älskar att prata, men orken och lusten har inte kommit".
Kroniskt obstruktiv lungsjukdom, KOL är en kronisk sjukdom som ger inflammation i luftvägarna. Det i sin tur leder till att luftflödet i luftrören blir nedsatt. Man får svårare att andas och orkar mindre.
– Känslan är som att andas genom ett sugrör, säger Lars.
Hans sjukdom är numera i stadie fyra som är det sämsta och innebär att han har mycket svår KOL med försämringsperioder som är livshotande.
Lungfunktion ligger på 19 procent.
Lars har sedan 2014 drabbats av fem hjärtinfarkter, varav de två senaste under förra året. Han upplever att hans bröstsmärtor förväxlats med KOL. "Du har ju KOL, har jag alltid fått höra".
I dag försöker han i det längsta att behandla sig själv hemma och inte behöva åka in akut för att behandlas med antibiotika, kortison och syrgas.
Men turerna till akuten har blivit många under årets lopp, däremot bara tre inbokade läkarbesök.
– De måste ju kunna göra något, ska det verkligen vara så här dålig vård?
Han är aktiv i olika Facebookgrupper där KOL-drabbade över hela landet diskuterar och upplever att vården skiljer sig mycket åt beroende på var man bor.
– Jag skulle gärna vilja komma på återkommande uppföljningar och även få träffa en KOL-sköterska. Det borde finnas en sådan i varje kommun, säger Lars som känner att han istället är "lämnad åt sitt öde".
Lars Stålnackes sjukdom är i stadie fyra som innebär "mycket svår KOL". Orken finns inte där längre, men han kämpar på.
Han beskriver hur han kan vakna mitt i natten då luften inte vill nå lungorna och syresätta. Han kämpar för att greppa inhalatorn och slå på den för att få hjälp.
– Jag har lärt mig att fokusera blicken på något, få ett tunnelseende och slappna av för att inte få panik och ångest. Till sist kommer andningen igång och gör den inte det, ja då är det slut ändå.
Döden är nära för dem som lever med KOL – Lars tänker inte så mycket på framtiden.
– Jag hoppas bara att jag lever tills blommorna blommar. Sedan när de dött, då planterar jag nya igen.