En stor dag för cancersjuke Simon, 13

Han drömmer om att spela fotboll, och att springa omkring med innebandyklubban i hand och skjuta snärtiga handledsskott.
Men ödet har lagt ett obarmhärtigt krokben på Simon Lundmarks pojkdrömmar.
"Akut lymfatisk leukemi", står det i läkarjournalen.
Vilket istället för en grön fotbollsplan och ett slätt innebandygolv inneburit en sorgsam förteckning av cellgifter, strålning, illamående, infektioner, rullstol, rullator, sjukhussängar, lunginflammation, blodförgiftning, bältros och mycket annat lidande.
Ödesdag
Simon Lundmark var bara nio år och yngst av tre bröder när livet fick en drastisk, dramatisk förändring.
Knappt en månad före examen från klass 4B besökte Simon tillsammans med pappa Mikael vårdcentralen i Arvidsjaur för att söka förklaringen till en period med ihållande huvudvärk och trötthet.
- Det var onsdag morgon den 11 maj 2005 som vi klev in på vårdcentralen, minns pappa Mikael Avander.
Sedan gick allting ohyggligt snabbt. Simons blodvärde skrek ut ohälsa.
Akut skickades nioåringen samma dag med både pappa och mamma som medföljande till Sunderbyns sjukhus, därifrån det omgående blev remittering per taxi till Universitetssjukhuset i Umeå. Sent på natten anlände trion.
Chockbesked
På fredagen två dagar senare föll domen: Simon hade cancer!
Lymfatisk leukemi i akut form i både benmärgen och blodet.
- Det var inget roligt, noterar Simon tyst med en svart hockeykeps djupt nedtryckt över huvudet.
- En förfärlig chock. I början var det svårt att ta till sig beskedet, förklarar mamma Sofie Lundmark.
Ett artilleri av cellgifter sattes in i Umeå. Nioåringen fick en venport inopererad i bröstet för att förenkla proceduren med sprutor och ständig provtagning.
- Simon blev jättesjuk. Han mådde illa, kräktes ofta, tappade sitt blonda hår, svällde av kortison, blev enormt trött. Men positivt nog svarade han på behandlingen, berättar mamma Sofie.
I all olycka visade lyckan antydan till ett leende.
Simon fick komma hem mer permanent efter några månader. Förpuppningen med sjukhusmiljön hävdes, även om återbesök och efterkontroller fortfarande skrevs i rikligt antal.
Åtminstone under 2007 hade vardagslivet återgått till i stort sett det normala - men i slutet av november i fjol krossades alla illusioner om fortsatt frid.
Prover visade att cancern kopplat grepp om Simons nervsystem.
Kroppen sade ifrån
- Om den första perioden var tuff behandlingsmässigt så var det bara en viskning av vad som nu väntade, säger pappa Mikael.
Från i stort sett slutet av november ifjol till augusti i år har Simon varit sängliggande. Mestadels på sjukhus, oftast i Umeå.
Ytterligare en venport har opererats in i huvudet. Cellgiftsbehandlingen och strålningen har varit så intensiv och påfrestande att Simons kropp till slut sade ifrån.
En fortsättning hade bara det i sig kunnat leda till döden.
Alternativet blev cellgift i tablettform, cytostatika. En medicinering som beräknas pågå under minst två år framåt. Simon är även konstant satt under lupp med provtagning två gånger i veckan.
Mammas pizza
Ängslan lever vidare men förhoppningar och tilltro gör sig ändå gällande.
Simon kan mestadels vistas hemmavid i Abborrträsk. Efter att ha blivit sondmatad med dropp i drygt ett halvår har han så smått kunnat börja äta vanlig mat.
- Mammas hemgjorda pizza var jättegod. Palt gillar jag också, säger han glatt.
Skolan har från terminsstarten i höst upprättat hemundervisning för Simon, som går i årskurs sju.
All muskulatur har förtvinats efter åtskilliga månaders stillaliggande i sjuksängar och sakta har trettonåringen börjat träna för att i första hand slippa nyttja rullator och rullstol.
Oförglömligt minne
Nyligen inträffade något som starkt förgyllde 13-åringens tillvaro. Via stiftelsen "Min Stora Dag" fick Simon Lundmark chansen att få en önskedröm förverkligad
- Jag har alltid gillat hockey. Skellefteå AIK är mitt favoritlag. Men när jag fick önska frågade jag om det var möjligt att få se en NHL-match.
Den gode fen svingade trollspöt och simsalabim, när Ottawa och Pittsburgh möttes i NHL-premiären på Globen i Stockholm - då var Simon tillsammans pappa Mikael bjuden att se matchen från en vip-loge i arenan.
Ett oförglömligt minne.
Hockeyidoler
Som krydda på moset fick
Simon även besöka båda lagens träningar dagen före nedsläpp.
"Hello Simon, nice to meet you". Helt plötsligt stod han där i spelargången, megastjärnan Sidney Crosby från Pittsburgh, och samtalade med den 13-årige cancersjuke rullstolsburne pojken från Abborrträsk. Mötet förevigades i bilder.
En timme senare kom idolen Daniel Alfredsson, Ottawas svenske superhjälte, fram till Simon för lite hockeysnack.
- Han hade med sig en matchtröja som han signerade och gav till mig. Det var roligt. Mycket roligt.
Vill spela igen
Det är den röda tröjan som Simon stolt har på sig under träffen med PT - en kär souvenir som tonåringen tänker bära den dagen han återhämtat sig nog för att få vara med på innebandyträningen med grabbarna i byn.
Det är främst som framspelare Simon har sina förtjänster. Men ett och annat dragskott i krysset lär också vara att vänta.
- Det vore kul att få vara med och spela igen. Den dagen kommer också att bli min stora dag, säger Simon Lundmark drömmande.

En stor dag för cancersjuke Simon, 13

Tretton år och svårt cancersjuk. Livet har blivit en tuff resa för Simon Lundmark från Abborrträsk - men mitt i missmodet fick han nyligen chansen att träffa en av sina stora idoler.