KRÖNIKA Viljan att jämföra äpplen och päron är inte ny, men verkar minsann uppleva en renässans. Konstigt är det ju inte. Mitt bland allt trams som delas och sprids i våra telefoner och webbläsare, ofta under den högst missbrukade kategorin ”livsvisdom”, frodas ju idioti och populism likt parasiter på Norrbottens barrträd. Vi är i dag så genomdränkta i pepp-talk och pseudo-filosofiska plattityder att det faktiskt håller på att bli svårt att avgöra vad som är vettigt och vad som är dumt. Ofta känner jag själv att viljan att ta reda på vilket bleknar inför själva mängden i den urblekta floran. Jag är ett barn av min tid, och vem är inte det?

.

Mitt i sagda flora uppträder, kuriöst nog, en form av värdenihilism som ätit sig fast på ett mer generellt demokratibegrepp. I går såg vi ett exempel. Journalisten Emanuel Karlsten, framträdande på sociala medier, publicerade en åsiktsartikel i GP där han frågar sig när det svenska Youtube-fenomenet Pewdiepie ska börja behandlas som den nya Ingmar Bergman. Detta sedan sagda youtuber, vars riktiga namn är Felix Kjellberg, blivit den första enskilda individen att passera 100 miljoner prenumeranter.

Artikelbild

| Att säga att Pewdiepie är nya Ingmar Bergman på grund av att de båda producerat rörlig bild och som båda lockat stor publik är direkt tankevådligt, menar Simon Olofsson.

.

Frågeställningen bör ju för var och envar te sig bisarr. Och då pratar jag inte om att helga Bergmans konstnärliga suveränitet. Det jag pratar om är den allt vanligare tendensen att värdera innehåll och kvaliteter utifrån strikt sekundära tillika kvantitativa ramar. Samtiden verkar ju utifrån allt att döma, oavsett om det handlar om politik, konst, underhållning eller personliga cv:n, behandla allt utifrån siffror och fullkomligt strunta i innehållet, som att allt är samma tomma form. Karlstens plikttrogna och obefintliga analys av Pewdiepies innehåll är i artikeln helt sekundär jämte det faktum att han har 100 miljoner följare. Men får jag då fråga: hur gör detta honom till nya Bergman? Argumentet döljer ju en högst slätstruken världssyn som beroende på ämne kan uttryckas som följer: film är film/politik är politik/merit är merit/konst är konst och så vidare. Allt är detsamma, oberoende av vad det säger.

.

Som samhälle verkar vi ha stirrat oss blinda på rundhänta likheter och siffror. Anledningen till att Pewdiepie inte är den nya Bergman ligger inte i siffrorna, utan i innehåll. Annars hade väl Kristian Luuk för längesen kandiderat till Bergman-posten och komikerduon Leif och Billy skulle varit nya Hitchcock. Att säga att Pewdiepie är nya Bergman på grund av att de båda producerat rörlig bild och som båda lockat stor publik är ju inte bara ointellektuellt, det är ju direkt tankevådligt. Film definieras ju inte bara efter hur det spelas in och hur många som tittar. Det definieras ju lika mycket av det faktiska innehållet, likväl som ett politiskt program inte bör värderas utifrån formen ”politiskt program” utan utifrån vad som står i det. Två webbsidor är inte likvärdiga för att de skrivs i programmeringsspråket HTML. Dess värde för publiken baseras främst på dess innehåll. Vore all text likvärdig kunde jag ju fylla denna sida med obegripligt bokstavsdravel utan att någon skillnad skulle uppstå (mina belackare skulle nog dock instämma i påståendet).

.

Jag är fullt för en hälsosam dos värdenihilism, i bemärkelsen att jag inte automatiskt behöver raljera över vem eller vad som är bättre eller sämre. Men Pewdiepie är inte nya Bergman, och jag tror att deras respektive följare är glada för det. De gillar olika saker. Inte heller är Camilla Läckberg en ny Virginia Woolf. Beyoncé är ingen ny Beethoven. Det finns skillnader i innehåll och detta är bra. På samma sätt som äpplen skiljer sig från päron. I form likväl som i smak.