Metalfest med Saxon

När det klassiska hårdrocksbandet Saxon intar Stora scenen i Skellefteå är det förvisso i spåret av en kometsvans av 80-talets nostalgi. Men bandet behöver inte skämmas för sig.

3 juli 1916 01:29

Nostalgitrippar kommer ofta i en patetisk förpackning, med en udd av tidens obevekliga tand som gör allt passé, förvissnat och löjligt. Hårdrocken å sin sida har vänt denna tidens tand till sin fördel. Saxon har förstått något väsentligt under alla sina år av turnéer, nämligen att musik är lika med intet om den inte gång på gång återuppstår i mötet mellan band och publik. Och detta, mina vänner, återfinner vi även här. Det är fan skitkul att gå på Saxon.

Som förväntat är kvällen upplagd för en best off-tripp. Detta är också vad som bjuds på. Förutom två låtar från senaste skivan "Battering ram" är setlistan fylld till brädden av paradnummer från en lång karriär, komplett med motorcykelinspirerad rebell-attityd och vänskapligt sinnade krigsförklaringar i svärdsepisk utformning. I annat fall kan en ju klaga, men Saxon är inte Bruce Springsteen. Återigen: det roliga uppstår i mötet mellan band och publik. När klassiker som "Power and the glory", "747" och "Crusader" dyker upp är det till ett vrål av glädje från en publik där många, gammal som ung, förmodligen vuxit upp med metalposters på väggarna och låtar som dessa i öronen, mig själv inkluderad. Allsången under "Wheels of steel" hörs nog till Piteå om man lyssnar lite extra. Framförallt är det de långsammare och tyngre numren som har sitt största publikgenomslag, från "Dogs of war" och "Rock n roll gypsies" till nämnda "Wheels of steel".

Självklart kan invändningar anföras. Vilken relevans har denna musik i dag? Vari ligger det charmiga i lökiga texter om warriors and steel fighting for glory och så vidare? Men det är också att missa poängen och slå bollen utanför bana. Det fina med metal är att det skapar en sammanhållning som är väsentligen varmare än den på det lokala hockeyderbyt. Sträck upp en arm så är du med. Sångaren Biff Byford håller igång publiken iklädd någon form av svart vapenrock och gör ett gott jobb från scenen, med bibehållen röst och en uppenbarelse som är slående lik Christopher Lee i rollen som riddar Kato (en komplimang givet hur många metalband som influerats av denne i diverse gamla Hammer Studios-filmer). När avslutande klassikern och publikfavoriten "Princess of the night" avrundar kvällen (självklart är det den som avrundar) är det till en allsång som sällan tappar i styrka låten igenom. Nostalgiskt är det, lökigt är det också. Men återigen: det är faktiskt skitkul att gå på Saxon.

Saxon

Var: Stadsfesten, Skellefteå.

När: Lördag.

Längd: 1 timme, 10 minuter.

Publik: Stor och högljudd.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Simon Olofsson