Kee Marcello om toppar och dalar

Som internationellt renommerad gitarrist har Kee Marcello fått uppleva rockbranschens fram- och baksidor. I dag lever han ett lugnare liv, har gjort succé i flera shower och 2017 tar honom på turné till så väl Norrbotten som England. ”Jag kan göra nästan det jag vill”, säger han.

12 januari 2017 17:52

Han har bott i Göteborg i 22 år vid det här laget och trivs förträffligt.

– Det är en rock ’n’ roll-stad av hävd, en arbetarklasstad med riktig hårdrockpublik. Den är som Umeå på anabola och har fortfarande samma småstadskänsla.

Kee Marcello växte upp i Umeå som Kjell Lövbom. Influerad av band som Deep Purple odlade han ett hängivet intresse för musik och i synnerhet gitarrer. Men det kunde snabbt ha tagit slut. ”Du har för korta fingrar, du kan aldrig bli gitarrist”, sa hans musiklärare.

– Han gav mig en otrolig morot. ”Nu ska jag visa gubbjäveln att han har fel”. Jag är honom evigt tacksam.

Han etablerade sig först som gitarrist och producent i Noice. Frontfiguren Hasse Carlsson hade slutat och tanken var att unge Lövbom skulle sjunga också.

– Men jag hade missuppfattat hela storstadsgrejen. Det blev lite Martin Ljung över det hela: ”Rock ’n’ roll, tralalala …”. Folkligt på fel sätt (skratt).

– Det var en stor grej att få producera ett stort bands platta. Samtidigt var det kaosartat, särskilt med keyboardisten Freddie Hanssons destruktiva livsstil som gjorde att det sprack.

Den sista turnén kom att kallas skandalturnén. Det söps hårt i bandet och i folkparkerna fanns en stor klick raggare som var där för att ”kasta tillhyggen” mot scenen. Det var dålig stämning och ganska läskigt, trots att Noice fortfarande drog mycket folk.

Ett mindre kul minne är från Kalix.

– Vi spelade ”I natt är hela staden vår” och mitt i låten tystnade trummorna. Jag vände mig mot trummorna, men där satt ingen. På golvet låg våran trummis platt på rygg. Någon hade kastat en full Fantaburk rakt i pannan på honom, men han fick vatten och vi kunde gå upp och fortsätta.

– Jag hade en gitarr som aldrig hämtade sig från den turnén. Den var full med ägg, tomater och märken från stenar. Den såg ”vintage” ut, trots att den var ny.

När Noice sprack bildades glamrockiga Easy Action, som bytte stil till melodiös rock och såg ut att ha ett större genombrott framför sig med albumet ”That makes one”. Då blev Kee Marcello erbjuden att efterträda John Norum som gitarrist i Europe som precis tagit över topplistorna med ”The final countdown”. Efter tvekan hoppade han på tåget.

– Det hade varit outhärdligt att sitta vid sidan och se någon annan snubbe ta jobbet.

Det här blir en lång intervju, med många skratt och lika många stickspår, som när Kee Marcello och basisten Peo Tyrén skulle rekrytera ny sångare till bandet Easy Action och sökte upp nattvakten på Nordiska muséet, en yngling som redan varit hyllad stjärna i Frankrike. Tommy Nilsson.

Eller när Europe spelade för 30 000 personer i Taiwan när ljusanläggningen slogs ut. Nedsläckta covers på Elvis och Beatles gjorde braksuccé inför en ovan rockpublik som höll upp sina ficklampor i nattmörkret.

– Det var fantastisk stämning. En sån rysning!

Med Marcellos disciplin, melodiska gitarrspel och sociala sätt kunde Europe smidigt fortsätta sitt segertåg över världen. Som medlem i bandet fick Kee Marcello åka på världsturnéer, träffa skrikande fans, umgås med stora stjärnor och uppleva en guldkantad tillvaro. Groupiesarna var många. Raden av fester tycktes ändlös.

När bandet efter managerstrul och vissa motgångar tog paus på obestämd framtid i början av 90-talet, återstod för de flesta medlemmarna enorma skatteskulder och för Kee Marcello dessutom en minst sagt hård livsföring.

Los Angeles, eller rättare sagt supandet och knarkandet, höll på att ta livet av honom. Trots att han flyttade tillbaka till Sverige fortsatte han att leva lika hårt, men den stjärna som dragit ”linor” på legendariska klubbar letade sig nu ut till förorten för att träffa langare.

– Jag hade fått en gåva som jag höll på att kasta bort, men jag vaknade upp och tänkte ”vad håller jag på med”.

Den öppenhjärtiga självbiografin ”Rockstjärnan som Gud glömde” beskriver på ett kallsvettigt sätt den ständiga påfyllningen av alkohol, marijuana och kokain i hans kropp, men Kee Marcello hann lägga av med drogerna i tid.

– I dag tänker jag ”att jag kunde vara så korkad”. De dumheterna hade jag gärna haft ogjorda.

Drogerna ledde aldrig till någonting kreativt. Snarare tvärtom.

– Av kokainet blir man ”stiffig” och tror att man äger världen, som Gud fast mindre organiserad  – eller som ett flipperspel med storhetsvansinne.

– Det är en självförtroendedrog. Om man spelar in någonting och är påverkad kan man tänka ”wow, vilket flow”, men när de lyssnar på det i efterhand låter det som om det är någon från djurvärlden som spelar.

Kee Marcello hade kraschlandat hemma i ett grått Sverige där grunge-vågen dominerade rocklyssnandet.

– Det smärtsamma var att 80-talsattributen blev föremål för löje. Det var fruktansvärt ocoolt. Ordet passé räckte inte.

– Jag var så starkt förknippad med eran att många tyckte att man var ett skämt. Det var svårt att ta.

Han konstaterar dock att en hel del av den upplevelsen sitter i huvudet.

– Man får ta sig i kragen, snyta sig ordentligt, ta på sig rena kallingar och ta tag i saker. Man löser det mesta.

I mitten av 90-talet träffade Kee Marcello sin blivande fru och började satsa på sin solokarriär. Sedan har det rullat på med plattor, framträdanden, medverkan i fkera melodifestivaler och, inte minst, i musikalen ”Rock of ages” som senare följts av showen ”Rock of 80’s”. Båda har blivit stora succéer.

– När jag började spela trodde jag aldrig att jag skulle vara så uppbokad med jobb vid den här åldern, säger han.

Trots att hans gamla bandkollegor i Europe valde att återförenas med John Norum som gitarrist när de startade på nytt är han mild i tonen när han pratar om bandet.

– Mycket av upplevelserna har smält samman, men det mesta är positivt. Jag fick otroliga kontakter som jag har nytta av i dag, säger Kee Marcello som i dag är god vän med flera av sina barndomshjältar.

– Det rykte jag skapade har jag väldigt mycket att tacka Europe för. Tack vare megasuccén vet folk i Indonesien och USA vem jag är.

Ett par saker  – som att Europe tackade nej till ”Look away” (som sedan blev en megahit i USA med Chicago) och att bandet inte spann vidare på sitt framgångsrika USA-äventyr med Def Leppard  – kunde göra honom passionerat förbannad där och då, i slutet av 80-talet. I dag garvar han mest åt det.

Hur är din relation till bandet i dag?

– Mer avslappnad än den har varit. De har en ny manager och vi håller på att lösa våra oegentligheter. Det är sällan man springer på någon av dem, men Mic Michaeli och Ian Haugland var och kollade på en av ”Rock of 80’s”-showerna.

Tillsammans med sitt band  – andregitarristen Johnny Scaramanga, basisten Ken Sandin (Alien) och trummisen Darby Todd (The Darkness, Gary Moore)  – kommer han på Norrbottensbesök nästa helg.

– Det är ett riktigt bra band. Jag är otroligt nöjd. Rytmsektionen är så tajt och vi kommer bra överens socialt.

Kee Marcello känner sig privilegierad i dag, säger att han haft tur och att saker fallit på plats för honom.

– Någon frågade vad jag har lärt mig genom åren. Jo, att det alltid finns någon fler man vill spela med och fler platser att spela på. Det finns ingen pension från det här jobbet. Det är en ständig resa.

Kee Marcello

Heter: Kjell Lövbom

Från: Umeå

Bor: I Göteborg

Karriär: Gitarrist i Noice och Easy Action samt hos Mikael Rickfors innan världsgenombrottet som gitarrist i Europe 1986. Spelade in två album med bandet och turnérade världen över. Sedan mitten av 90-talet har han haft sin solokarriär, samarbetat med andra artister och medverkat i succéshowerna ”Rock of ages” och ”Rock of 80’s”.

Kusk-merit: Medverkade i, och vann, ”Stjärnkusken” i TV4 2015.

Aktuell: Med nysläppta soloalbumet ”Scaling up”, en ny live-dvd i vår och turné under 2017. Norrlandssvängen inkluderar spelningar på Kulturens hus, Luleå (20 januari) och Medborgarhuset i Arvidsjaur (21 januari).

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anders Sandlund