Intelligent och läsvärd polisroman

Jag skulle tro att den här boken på landets bibliotek och bokhandlar kategoriseras som deckare, deckarroman eller liknande, men jag – som läst en hel del i den genren genom årens lopp – väljer att kategorisera detta som en polisroman. En intelligent polisroman.

Boken är nämligen skriven av före detta kriminalkommissarien Jan E Olsson, en av landets absolut mest erfarna kriminaltekniker med mer än 30 års erfarenhet och den man som startade och blev mångårig chef för Rikspolisstyrelsens gärningsmannaprofilgrupp. En skarp hjärna med andra ord. Och det märks.

Jan Olsson, som numera plockat bort mellan-E:et, har visserligen ett fiktivt styckmord som utgångspunkt för sin historia, men väljer att fokusera på det viktiga. Polisarbetet. Och hur polisarbetet, hela utredningen, kan gå överstyr då man som polis vill för mycket, tidigt låser sig för en teori, kämpar hårt för att bevisa den och (omedvetet?) väljer att bortse från sånt som talar emot den. Olsson har nämligen erfarenhet från en hel del misslyckade eller i vart fall misshandlade mordutredningar: Thomas Quick-fallet, Catrine DaCosta-utredningen, Palme-mordet och – för vår del mest kända och åter aktuella – Kalamarksmordet.

Boken börjar med att en hundägare, förstås, går på morgonpromenad med sin fyrbenta vän, som springer iväg och visar sig ha hittat ett lik. Ett styckat lik.

Historien rullar sedan på, men med fokus på polisarbetet. Författarens vilja att skildra allt på rätt sätt gör väl i och för sig att det stundtals kan bli litet ”torrt” och väl korrekt, men likväl är det här en underhållande och intressant bok. Inte minst om man betänker vad som ligger bakom.

I förordet skriver författaren: ”Jag är stolt att vara en bland många poliser i landet som arbetat med och löst allvarliga brott. Men ibland gick det fel. Ett sådant fel var Thomas Quick. Där har jag dock medverkat till att Quick i dag ser ut att frias helt från mordmisstankarna. Men fortfarande finns det fall som borde rättas till. Vad är det för mekanismer som leder till att oskyldiga blir dömda? Den här boken är mitt sätt att visa hur det kan bli så.”

Och med den seriösa utgångspunkten för sin premiärroman, kan man som läsare – och språknörd – inte annat än förfäras över de korrekturfel jag hittat i boken. Som journalist tycker jag det är illa när det stavas och syftas fel i våra tidningar, men i en bok ... Nej, där ska det vara rätt, så är det bara.

Det drar ner betyget något, annars kan jag varmt rekommendera den här ”deckaren”. Läs den.