Dagboken ”Ja du Berit, att skriva så här sent i livet om det som varit i min mors och mormors liv det låter sig ej göras. Som du förstår.

Jag har ju berättat det lilla jag vet för dig. Och min barndom var rätt så torftig, men mor Agda var ju i den situationen att föda barn vart år nästan, sträva efter att det fanns mat på bordet och kläder åt oss alla. Fattigt som hos alla andra arbetare i bygden. Tur att vi växte upp och blev goda medborgare, som pappa Arvid sa!

Vi barn fick hjälpa till efter förmåga. Själv minns jag att för mig som äldsta dotter och barn, var det bara att sköta småsyskon, vagga dom, byta på dom, leka med mera. Tvätta blöjor, hämta vatten hos Brores, det var långt att gå. Det skvimpade ut hälften, så då blev det att gå en omgång till.

Mamma hjälpte bönderna med tunnbrödsbak, 12–14 timmar för 1,50 om dan. Plocka upp potatisen, skära korn och råg, långa arbetsdagar med småbarn och oftast ett i magen. Pappa jobbade på Storforssågen, tunga arbetsdagar, lite mat, utsliten rygg, magkatarr.

Själv fick jag ta plats som piga 14, 5 år gammal. Där var jag i ett år. Det var bra där med mat i överflöd, han var slaktare i stan. Men långa dagar med två småflickor, frun låg oftast på sjukhuset.

Så du förstår att jag tänkte ofta att om jag fick flickor själv en dag skulle de lära sig ett yrke, inte bli piga. Det var dåligt betalt, 10 kronor i månaden första året. På nästa ställe fick jag 40 kronor, men då fanns dessutom kor och gris och kalv att sköta plus potatisupptagningen. Då sa jag upp mig!

Roligast var det att kocka i skogen. Karlarna var alla trevliga och omtänksamma. Dom tyckte det var bra att få varm mat på bordet.

Roligaste kocktiden var 1938 den 12 december. Då fick jag följa med Henny Lindgren som hjälpkocka till Luovaluokta. Längst hela Karats sjön gick vi med övernattning i Luvos, 6 mil från Jokkmokk, samt 3 mil efter sjön.

Svinkallt. Lite kläder, fyra hästar med alla förnödenheter för 22 man plus vi två. Hö och halm till hästarna. När vi kom fram klockan 11 på kvällen så fann vi kojan, men inga spisar. Dom låg ute, utkastade, översnöade.

Karlarna letade reda på en, satte fast den och eldade på härden bredvid. Henny och jag sopade råttlort, karlarna ordnade halm i alla madrassvar, även våra.

Sen blev det eld i järnspisen, kaffe, korv, limpa, smör och mjölk. Henny var duktig som ordnade med allt vart efter det lastades av fororna. Karlarna skötte om hästarna, eldade en stor brasa ute där de fick stå övertäckta med sina filtar. Först avtorkade sin svett, förstås. Det var en rolig och lärorik tid.

Den 5 maj 1939 var vi tvungna åka därifrån för isen var svag. Den 6 maj var jag hemma i Hortlax igen. Sotig och ingrodd, men vatten fanns då hemma. Skönt.

Mamma skrev ofta till mig under tiden jag var i skogen. Vi hade post en gång i veckan, en same som körde sin lilla häst med rissla.

Vi hade firat jul där i skogen också. Henny, förutseende som hon var, hade tagit med rött och vitt crepepapper som vi gjorde gardiner av för de två små fönstren.

Julsaker att hänga i gran hade hon också. Hon var suverän. En duktig kvinna!"

Mer i ämnet