Sjukvården måste ta plats
Sjukvårdens andel av BNP närmar sig tio procent . En nivå som är nödvändig med tanke på den demografiska utveckling som är så tydlig. Allt fler av oss blir äldre och i och med att den stora 40-talistgenerationen nu går in i pensionsåldern kommer kraven på sjukvården öka.
En rättvis sjukvård för alla måste vara ett övergripande mål. Inte privatiseringar.
Foto: Manuel Balce Ceneta
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi måste tillsammans ha en hög ambitionsnivå för vår sjukvård. Därför är det också viktigt med klara riktlinjer för hur våra landsting ska möta framtiden. Detta för ett längre tidsperspektiv än vad ett snabbt förrunnet budgetår innebär.
Samtidigt krävs ett tufft och grannlaga arbete för att komma åt den snabba kostnadsutvecklingen inom sjukvården. Något som måste ske utan att vårdkvalitet och vårdtrygghet försämras. Ingen enkel ekvation.
Att konkurrensutsätta sjukvården, enligt den nymoderata modellen, innebär i normalfallet att ett landstingskommunalt offentligt monopol med insyn förändrats till ett privat monopol utan större insyn för allmänheten.
Under några år under 1990-talets ekonomiska kris, som i dag känns avlägset, försvann 10 000-tals jobb landstingen. Antalet vårdplatser minskade dramatiskt. Resultatet av detta ser vi i dag: växande vårdköerna, allt fler patienter uppfattar att de inte får den vård de behöver och personalen går på knäna för att hinna med allt mer. Det senare visar sig inte minst i det ökande antalet vårdanställda som är långtidssjuka.
För den nuvarande regeringen med socialminister Göran Hägglund (KD), med huvudansvar, måste landstingens något darriga ekonomiska situation vara besvärande. Framförallt i tider då det talas om nationella handlingsplaner för att förbättra sjukvården, om att utöka personalen och om att förbättra lönerna för de vårdanställda.
Om det offentliga inte klarar att upprätthålla en bra och rättvis sjukvård för alla är risken stor att den moderata bolagiserings-och systemskiftespolitiken allt mer vinner terräng. Ansvaret läggs på någon i en bolagsstyrelse. Det vore förödande. På vägen kanske vi hamnar i samma situation som i USA, där vård av hög kvalitet ges till dem som har råd att betala. Andra ställs utanför.
Därför måste landstingen få resurser för att klara sina budgetar och för att kunna nyanställa där behoven är som störst. Det finns ett starkt folkligt tryck på politikerna att förvalta vår gemensamma sjukvård på ett sådant sätt att alla kan få den vård de behöver och när de behöver den.
Självfallet ska vård-Sverige rationaliseras och vara effektivt. Så sker också. Nedskärningar har kompenserats av förbättrade vårdrutiner, dagkirurgin har till exempel utvecklats snabbt under de senaste åren.
Dessutom har vårdtiderna i allmänhet förkortats på grund av förbättrade vårdmetoder och förbättrade och effektivare mediciner.
Men många problem kvarstår. Den som handgripligt kommer i kontakt med dagens sjukvård upplever den. Vårdköerna ökar. Det fattas sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. Framförallt allmänläkare inom primärvården. Husläkarsystemet blev bara en papperstiger.
Samtidigt pågår en politisk träta om sjukvårdens framtid. Den politiska högern pläderade för att sjukvården ska säljas ut till marknaden. Sjukhus ska privatiseras. Kortsiktiga vinstintressen får därmed gå före medborgarnas krav på en rättvis och likvärdig vård för alla. För säg den aktieägare som inte först ser till avkastningen på det egna kapitalet än till kostsamma långtidssjukas problem.
Problemet för sjukvården är att minst 30 000 vårdplatser rationaliserats bort under de första decenniet på 2000-talet, men i grunden ska alla ha samma möjlighet till en god sjukvård var man än befinner sig i landet eller hur tunn eller tjock den egna plånboken är.