Allt oftare möts du som patient av en sjuksköterska som du inte känner igen. Framförallt märks detta i högre grad när du kommer i kontakt med vården på hälso- och vårdcentraler. Detta är naturligt då du troligtvis har bättre kännedom om vem som jobbar där eftersom du oftast kommer i kontakt med denna vårdgivare. Men även på sjukhusen blir det allt vanligare med sjuksköterskor som hyrs in via bemanningsföretag. Detta är en direkt effekt av att landstingen inte upplevs som en attraktiv arbetsgivare. Detta handlar i högsta grad om en lönefråga.
I Piteå-Tidningen kunde man för en tid sedan läsa om att befintlig personal erbjöds upp till tjugoentusen kronor för att skjuta på sin sommarsemester för att underlätta sommarbemanningen. En undersökning från Sveriges kommuner och landsting visar att fyra av fem landsting bedömer att det är mycket svårare att hitta personal i år än tidigare år. Detta är ett tecken att ta på största allvar.
På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt kunde man den 24 april läsa en debattartikel skriven av företrädare för löneupproret ”Inte under 24 000”, däribland upprorets talesperson Emma Sildén. Undertecknarna av artikeln konstaterar frankt att ingångslönen är studenternas möjlighet att få en bra lön i yrket eftersom möjligheterna att göra lönekarriär inom yrket är minimala sedan man väl kommit in i yrket.
Effekterna av den lönepolitik som nu bedrivs gentemot sjuksköterskorna riskerar att innebära att vi får se mer av bemanningsanställda sjuksköterskor med skenande kostnader som följd, stängda vårdplatser och en kronisk sköterskebrist i sjukvården. Från detta kommer inte Norrbotten att vara förskonade.
I dagsläget är det konstgjord andning som klarar verksamheten. Ett exempel är de sommarlösningar som görs för att klara bemanningen, ett annat är lojala medarbetare som betalar priset för den sjuksköterskebrist vi ser redan idag genom övertidsarbete och utslitna hjärnor och kroppar. Kortsiktiga lösningar som blir extremt dyra i det långa loppet.
Världens mest kända sjuksköterska genom tiderna, Florence Nightingale, konstaterade redan år 1869: ”Det är alltid billigare att betala arbetskraften sitt fulla värde. Underbetald arbetskraft är alltid dyrare.” Hon kunde nog aldrig inse hur hennes ord skulle komma att besannas mer än hundra år senare inom hennes eget skrå. Att underbetala sjuksköterskor kommer att bli osannolikt dyrt i en förlängning. Direkt i form av skenande stafettkostnader för inhyrda sjuksköterskor och indirekt genom att man knäcker den fast anställda personal man har. Och då talar vi inte om de vårdskador som riskerar att uppstå som en förlängning av detta.
Om regimen med låga ingångslöner och usel löneutveckling fortsätter så kommer konsekvenserna att bli ödesdigra för den svenska sjukvården. Konkurrensen från vårdgivare i andra länder som rekryterar svensk vårdpersonal kommer att bli allt större. Det måste de svenska landstingen förhålla sig till.
Jenny Wennberg, ledarskribent på Arbetarbladet i Gävle, avslutade igår en ledare kring sjuksköterskornas löner på följande lysande sätt, och de får utgöra slutord även i denna ledare: ”Vi och vården klarar oss inte utan sjuksköterskorna och inte heller utan undersköterskor. Sjuksköterskornas förhandlingsläge är starkt. De unga människor som nu utexamineras har med rätta förväntningar på sina framtida arbetsgivare. De vet sitt värde, de vet vilken avgörande roll de har i sjukvården, och de ställer krav. Krav som gynnar oss alla på sikt. För lyckas vi inte göra vårdyrkena till attraktiva yrken, stundar en mycket dyster framtid för oss alla.”