Att på ålderns höst kunna luta sig tillbaka och leva hyfsat värdigt har visat sig vara ganska krångligt. Trots att vi lever i ett välfärdssamhälle finns det flera delar som lämnar mer att önska. Dessa brister plågsamt uppenbart för den som kliver ur den produktiva delen av befolkningen som arbetar och blir pensionär. Många, inte minst kvinnor, hamnar under fattigdomsgränsen trots lång och trogen samhällstjänst inom samhällsbärande yrkesgrupper. En annan grupp är våra äldre i behov av vård och omsorg.
Kanske har ni hört lovord och uppmaningar till att rikta applåder till dem som arbetar inom vård och omsorg. De har falskt lyfts upp på piedestaler och är näst intill mystifierade för sina insatser. Det blir dock snabbt annat ljud i skällan när krav om trygga anställningar, högre löner och smittskyddsåtgärder lyfts, speciellt där privata aktörer styr skutan. Att erbjuda en god arbetsmiljö, smittskydd och anställningsvillkor som gör att de själva kan förlita sig på och leva på sin pension blir för dyrt. Det kostar ju pengar och minskar således deras profit.
Anställda på ett demensboende Motala har uppmanats att arbeta trots att de testat positivt för covid-19. De vittnar om sparkrav på skyddsutrustning där engångsmunskydd uppmanas användas ett helt arbetspass. Trots att äldre är den risk som drabbas hårdast och löper störst risk att dö om de smittas verkar ledningen inte villiga att vidta de åtgärder som krävs för att stävja smittan. Fackförbundet Kommunal har ihop med sina största yrkesgrupp undersköterskorna skrikit sig hesa om en undermålig bemanningsplan. Deltidsanställda och visstidsanställda ökar på personalomsättningen vilket ökar kontakter och smittspridning trots att smittan beskrivs som exceptionellt hög.
För ett decennium sedan, hösten 2011 till våren 2012 avslöjades omänskliga förhållanden på dåvarande Carema Care. Startskottet då var en inspektion av Socialstyrelsen där det framgick att det hade slarvats med utbildning av personal och att det rapporterats in felaktiga bemanningsuppgifter. När fler blickar sedan vändes mot Carema avslöjades även att chefer som gjorde nedskärningar belönades med bonusar. Anställda och äldre blev då de drabbade. Ramaskriet fick en och annan chef sparkad men idén fick leva vidare. Lösningen? Ett namnbyte från Carema till Vardaga. På så vis gjorde man sig av med tråkiga konnotationer och kunde fortsätta sitt vinstprojekt.
Med ett nytt och fräscht namn och samma unkna målsättning; att omvandla våra skattemedel till vinst, har samma verksamhet fortgått. Dessa välfärdsfuskare vill utge sig för att stå utan eget ansvar genom att skylla på att händelserna är bortom deras kontroll. Att vi snart två år in i en internationellt känd och erkänd pandemi och att vi hamnat där vi hamnat handlar till syvende och sist om samma sak som sist bolaget hamnade i blåsväder: de bryr sig inte.
Där moroten fortsatt är vinst kommer både äldre och personal ges lägre prioritet. Att bygga välstånd på dessa två grupper är lika delar cyniskt som oförenligt med den nytta våra gemensamma skattemedel är tänkta att gå till. Det är dags att syna dessa vårdföretag och en gång för alla sätta stopp för vinster i välfärden. De har alltför länge skott sig på oss och framför allt på sina anställda och våra äldre. Låt dem inte komma undan mer!