Onsdagen den 15 april är en revanschens dag för den rödgröna regeringen och för finansminister Magdalena Andersson. När hon gick till den svenska riksdagen för att lägga vårbudget på dess bord så kunde hon göra det i förvissningen att hon när denna antagits av riksdagen ska få möjlighet att föra den ekonomiska politik som hon vill genomföra i stället för att som nu administrera den borgerliga alliansens budget. Det är också detta läge som gör att vårbudgeten är ovanligt omfattande – och framförallt betydligt mer intressant än den brukar vara. I vanliga fall brukar vårbudgetar mest handla om riktlinjer inför framtiden och smärre justeringar i den budget som antogs i december månad. Nu är det i stora drag en komplett budget – även om budgetreglerna begränsar handlingsutrymmet avsevärt för denna. Exempelvis kan inte inkomstskatter etc. förändras i en vårbudget.
En annan sak som begränsat Magdalena Anderssons handlingsutrymme avsevärt är det stora underskottet i de offentliga finanserna som gör att resursutrymmet är ytterst begränsat. Därför kommer de stora reformerna först i höstbudgeten. Men årets vårbudget har trots detta en tydlig fördelningsprofil som visar att den rödgröna regeringens prioriteringar skiljer sig från alliansens. När alliansens ekonomiska politik slagit hårdast mot dem med lägst inkomster och som till och med under perioden 2006-2010 gjorde att den tiondel av befolkningen som hade det kärvast fick en sänkning av den disponibla inkomsten på 3,4 procent medan de absolut rikaste höjde sin med 13,8 procent. Redan här i vårbudgeten får samma grupp i stället en höjning av den disponibla inkomsten på 0,9 procent, vilket är klart högst bland alla inkomstgrupper, medan de allra rikaste får nöja sig med oförändrad disponibel inkomst.
Prioriteringarna i den rödgröna vårbudgeten är tydliga. Det handlar om fler jobb och förstärkt konkurrenskraft, jämlik skola med mer tid för varje elev, en hållbar framtid och ökad välfärd och trygghet. Det mesta har varit känt sedan lång tid. Höjd a-kassa, ökade anslag till äldreomsorgen, mer pengar till järnvägsunderhåll, satsningar på skolan och mer personal i de tidigare årsklasserna, insatser för att bekämpa den växande ungdomsarbetslösheten är bara några av de förslag som återfinns. På upploppsrakan presenterades dessutom en satsning på 6 500 nya utbildningsplatser på Komvux, folkhögskolor, högskolor och universitet. År 2018 ska det ha tillkommit mer än 22 000 platser.
Det är utomordentligt skönt att regeringen äntligen får en chans att genomföra den politik som man valdes för att genomföra. Detta retar naturligtvis upp en rad politiker på högerkanten, och framförallt Sverigedemokraterna. Det märktes också i den riksdagsdebatt som följde på överlämnandet av budgeten. Oscar Sjöstedt, SD:s ekonomisk-politiske talesman, spydde galla över de borgerliga partiernas meningslösa oppositionspolitik. Han fick oerhört tydliga svar från Moderaternas Ulf Kristersson som slog fast att det är totalt omöjligt att bilda riksdagsmajoritet med ett så lösligt och enfrågebaserat parti som SD och att Decemberöverenskommelsen var det enda ansvarsfulla, praktiskt och moraliskt möjliga sättet att agera i den parlamentariska situation som råder. Sedan Fredrik Reinfeldt försvann ur det moderata rampljuset har ingen moderat företrädare så bryskt slängt dörren i ansiktet på Sverigedemokraterna. Det ska han ha all eloge för.
I och med Decemberöverenskommelsen kan regeringen räkna med att budgeten kommer att gå igenom i riksdagen. Vårbudgeten blir därför vändpunkten för den socialdemokratiskt ledda rödgröna regeringen. När budgeten är klubbad kan regeringen äntligen regera med en egen budget i ryggen.