Civilminister Ardalan Shekarabi tillsätter en utredning för att utvärdera och förbättra reglerna för välfärd i privat regi. Inget märkvärdigt i det. Under det senaste 20 åren har det skett stora förändringar på välfärdens område. Det kan alla vara överens om. Somt har varit bra, annat inte. Ett mått på förändringstempot är att kommunernas kostnader för köp av verksamheter inom vård och omsorg ökat från 19 miljarder 2006 till 35 miljarder 2013.Dessutom vet vi att vissa privata äldreboenden har färre anställda och att vissa skolor med vinstsyfte som ambition har lägre lärartäthet, men det är knappast någon entydig bild.
Så varför inte då låta kommunerfarne Ilmar Reepalu göra en utredning så vi får svart på vitt på hur offentlig sektor mår idag. Vad som är bra, vad som är dåligt, men bara detta att utreda frågan har fått centerledare Annie Lööf att gå i taket. "Det är ett ideologiskt kortsåg mot människors valfrihet”och ”Ren och skär statssocialism”, påstår hon utan att ha nämnvärt på fötterna. Slappt och oprofessionellt av en partiledare. Utredningen har ju inte en börjat jobba. Stöd för hon från arbetsgivarna i form av Vårdförbundet: ”Vi kommer att få en valfrihet motsvarande DDR om det förverkligas”. Snacka om genomarbetad analys.
För den borgerliga alliansen är utförsäljning och konkurrensutsättning av offentlig sektor närmast ett självändamål. Verksamheter som byggts upp av skattemedel, och av oss gemensamt, vill man helst slå sönder utan större hänsyn till medborgarnas vilja. Alliansens dröm är att sjukvård ska vara en konkurrensutsatt marknad. Vården ska privatiseras. Kortsiktiga vinstintressen ska gå före medborgarnas krav på en likvärdig vård för alla. För säg den aktieägare som inte först ser till avkastningen på det egna kapitalet än till kostsamma långtidssjukas problem.
Stödet för en privatiseringar och marknadens intåg i välfärden är dock svagt. Istället är man beredda att betala mer i skatt om pengarna öronmärks till en tryggare ålderdom eller en bra sjukvård. Inte minst i människors närområden, där de bor och verkar. Välfärden ska styras efter behov och inget annat.
Vår välfärd är ingalunda statisk. Medan en majoritet av svenska folket ser välfärden och grundtryggheten som en del av samhällsbygget finns idag starka krafter som vill ge välfärdssystemet en helt annan utformning. Den välfärd vi gemensamt byggt upp genom skattefinansiering ska ersättas av en modell där den enskilde själv ska ta ett större ansvar. Detta kallas valfrihet, en valfrihet som ger mest till den som redan har och som med sina ekonomiska bakgrund kan köpa den vård och omsorg han eller hon behöver medan den med sämre resurser för klara sig bästa han eller hon gitter. Ett samhälle som vidgar klyftor och ökar orättvisorna. Och som få vill ha.Däremot får vi lära oss leva med de många blandformer som idag finns inom vård och omsorg. Redan arbetar drygt 100 000 av Kommunals medlemmar hos privata arbetsgivare.
Vi lever med årslånga operationsköer, larmrapporter om brister i åldringsvården hör till vardagen, slimmade vårdorganisationer gör att utbrändheten bland anställda ökar. Så nog finns det problem som måste lösas.