Utrikesminister Margot Wallström tvingas nu föra ett trefrontskrig mot Saudiarabiens härskare som inte kan tillåta kritik, svenskt näringsliv som anser att utrikespolitiken ska styras av företagens vinstkalkyler och delar av en svenska höger som fortsätter att trampa på de liberala principerna.
De saudiska härskarna har reagerat mycket starkt på Sveriges agerande, bland annat genom att ta hem sin ambassadör. Den saudiska stormuftin – den högste religiösa auktoriteten i Saudiarabien - fördömde Wallström i förra veckan för hennes uttalanden om ”medeltida” straff i Saudiarabien (en formulering som Wallström förövrigt lånat av Carl Bildt). Straffpraxisen är hämtad från koranen och Sunna, varvid kritik definitionsmässigt är en kritik av islam, hävdade stormuftin. Wallström värjde sig och sade att hon inte avsåg att kritisera religionen.
Huruvida det är kritik mot islam eller ej att kritisera det saudiska rättssystemet, tvistas det om. En del experter menar att stormuftin i princip har rätt – straffpraxisen vilar på sharia, så för många troende blir kritiken en kritik av religionen – medan andra påpekar att stormuftin är underställd kungahuset och att den extrema saudiska tolkningen av islam inte har något allmänt stöd i den muslimska världen. Det saudiska kungahuset använder religionen som ”dimridå”, påpekar en expert, och som ett verktyg att förtrycka det egna folket.
Det kan vara hur det vill med denna sak. Sverige ska fördöma tortyr – alldeles oavsett vad som står i heliga texter. Om vissa uppfattar det som religionskritik, så får det väl uppfattas som just religionskritik. Det bör Sverige kunna stå upp för.
Näringslivsföreträdarna har naturligtvis sina randiga skäl. De vill tjäna pengar. Ju mer, desto bättre. Svårare än så är det inte. Ofta för de fram sina särintressen som vore de allmänintressen. Jobben och tillväxten hotas, utropar direktörerna. Och när de är på riktigt storslaget humör, exempelvis när de skriver på DN-debatt, lägger de gärna till att det är bra för det saudiska folket att svenska direktörer tjänar pengar på att sälja vapen till det saudiska folkets härskare. Handel innebär utbyte och utbyte innebär influenser utifrån, heter det. På ett allmänt plan ligger det förstås en del i att handel kan vara bra. Men att vi skulle göra folket en tjänst när vi hjälper deras despotiska härskare att rusta sig till tänderna, tror väl endast den som samtidigt tjänar ordentligt med pengar på transaktionen.
Nej, så enkelt är det inte, svarar en del liberala ledarskribenter. Dagens Industris ledarsida har varit i en klass för sig, när den orerat om Wallströms ”kränkande tillmälen” som den exemplifierar med att hon använt ord som ”medeltida” och ”diktatur”, varvid man naturligtvis ställer sig frågan vad Dagens Industri anser att Saudiarabien är, om inte en diktatur? Ledarsidan slingrar sig med att vi måste se ”till helheten”, det vill säga ”tillväxtpolitiken”. Då kan man inte, såsom Stefan Löfven gjorde, mesigt vika ner sig för dem som såg vapenavtalet som en ”principfråga om mänskliga rättigheter”. Och om inte dessa argument biter, så vet Dagens Industris ledarsida att berätta att inte endast grundas Wallströms uttalanden på ett kolonialt tankesätt, utan därtill går vi Irans ärenden. Så, se upp! ”Bli inte Irans agent”, utropar ledarsidan och lägger fram ett besynnerligt argument för fortsatt vapensamarbete, som går ut på att den huvudsakliga konflikten går mellan Saudiarabien och Iran. Det är därför som Saudiarabien rustar, och av något skäl – oklart varför – är det viktigt att Sverige (hellre än Kina) bidrar till Saudiarabiens upprustning.
Men det är varken så att hela den muslimska världen sluter upp i den kritik som Saudiarabien nu orkestrerar mot Sverige eller så att de ekonomiska argumenten entydigt talar för en annan linje än den som regeringen valt. Per Gahrton noterade i en artikel i Aftonbladet, att det finns en utbredd kritik i arabvärlden mot hur Sverige behandlats. Han skriver också att ”Sveriges stöd till Palestina och kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien” inom en snar framtid kan ”visa sig vara inte bara moralisk utan också exportekonomisk hårdvaluta”.
Se på hur Palmes agerande i fråga om exempelvis Vietnam, Chile och Sydafrika ledde till betydligt allvarligare diplomatiska konflikter. Den bild som omvärlden har idag av Sverige påverkas fortfarande. Eller för att tala ett språk som Dagens Industris ledarsida förstår: Palmes agerande skadade på kort sikt relationerna med en supermakt och fick direktörerna att skrika sig hesa, men på lång sikt stärkte Palme Sveriges varumärke.
Gahrton påpekar att ”den arabiska våren må ha övergått i höst, men människorna som stod bakom finns kvar”. Det bör vi hålla i minnet när vi nu diskuterar Wallströms agerande