Den senaste tiden har det varit heta diskussioner kring den svenska utrikespolitiken. Den svenska regeringens hållning gentemot Saudi-Arabien och utrikesminister Margot Wallströms uttalanden har väckt såväl beundran som upprörda känslor. Moderaterna, med sin gruppledare Jessica Polfjärd i spetsen, har till och med anmält utrikesministern till konstitutionsutskottet (KU) för hanteringen av Saudi-Avtalet. En rad högt uppsatta näringslivsföreträdare gick innan beslutet att riva upp avtalet ut till försvar för en fortsättning på Saudi-avtalet för att inte riskera handelsförbindelserna med landet.
I slutändan blev det nu så att regeringen meddelade att man avser avsluta avtalet med Saudi-Arabien på grund av landets hantering av jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Reaktionen från Saudi-Arabien lät inte vänta på sig. Landet stoppade Margot Wallström att hålla tal på arabförbundets möte och fick också med sig de övriga länderna på ett fördömande av Sveriges inblandning i Saudi-Arabiens interna angelägenheter.
Frågan är bara i vilka värderingar som den svenska utrikespolitiken ska ta sin utgångspunkt. Är syftet att främja demokrati och mänskliga rättigheter eller om den svenska utgångspunkten ska vara att skapa så goda relationer med så många länder som möjligt för att kunna maximera den svenska utrikeshandeln. För mig finns i alla fall bara ett svar, och det är inte att utrikespolitiken främst ska syfta till maximerad handel.
Sverige har en utrikespolitisk historia som vi ska vara stolta över. Olof Palme utrikespolitiska hållning var extremt tydlig och Sverige var en röst att räkna med i fråga om kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Olof Palme tassade inte fram i utrikespolitiken. Det var kraftfulla ord, yviga gester och mustiga uttryck. Men så hördes också den svenska rösten. Och man lyssnade. I samma tradition hann Anna Lindh börja verka som utrikesminister. Tyvärr blev hennes gärning alltför kort, och hon hann inte återupprätta Sveriges utrikespolitiska rykte så som hon ville inte hon mördades. Men hon var på god väg att återge Sverige dess tidigare utrikespolitiska tyngd.
Under alliansregeringen har den svenska utrikespolitiken haft en delvis annan inriktning. Carl Bildt har förvisso tagit för sig som utrikesminister och twittrat om än det ena och än det andra. Men inte har Sverige varit det land som mest högljutt har agiterat på de utrikespolitiska barrikaderna. Nej, i stället har vi tassat fram och följt i kölvattnet på andra och betydligt större aktörer.
Att Margot Wallström inte tassar fram i utrikespolitiken och tar på sig både livrem och hängslen innan hon uttalar sig är välgörande såväl för det internationella samfundet som för den utrikespolitiska debatten här på hemmaplan. Om man vill åstadkomma verklig förändring så kan man inte tassa fram. Då måste det både blixtra och dundra ibland. Och uppenbarligen trampade Margot Wallström på en ytterst öm tå när hon kritiserade Saudi-Arabien för dess sätt att hantera demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter i övrigt. Det om något visar att denna tå behövde trampas på. Nog gjorde det säkerligen ont för de saudiska ledarna när det lilla landet i norr satte sig upp mot det stora Saudi-Arabien. Vi får hoppas att Margot Wallström inte börjar tassa fram utan att hon fortsätter att kritisera det som måste kritiseras. Oavsett vad priset kortsiktigt blir.