Beskedet från Stefan Löfven, om att den socialdemokratiskt ledda regeringen inte avser erkänna Västasahara som suverän stat, som kom under hans besök i Warszawa är ytterst oväntat och mycket olyckligt då det riskerar att utlösa ett utrikespolitiskt bråk inom Socialdemokraterna. Så sent som under höstens valrörelse kritiserade den dåvarande utrikespolitiske talespersonen för Socialdemokraterna, Urban Ahlin, utrikesminister Carl Bildt för att alliansregeringen inte efterlevt riksdagsbeslutet och erkänt Västsahara som självständig stat.
Statsminister Stefan Löfven kommenterade endast beskedet med att det inte är aktuellt just nu, och att läget i Västsahara är ett helt annat än den som rådde i Palestina vid tiden för erkännandet av Palestina. Men detta är naturligtvis inget annat än vaga bortförklaringar som saknar större giltighet. Sanningen är nog den att Stefan Löfven i stället dragit öronen åt sig efter de senaste veckornas kritik från allianshåll kring utrikespolitiken och att han just nu inte vill stöta sig mer med oppositionen just nu i utrikespolitiska frågor. En annan förklaring skulle kunna vara att Löfven inte vill stöta sig med Arabförbundet ytterligare en gång på kort tid.
Om Socialdemokraterna på allvar vill föra en feministisk utrikespolitik som står på de svagas sida och som tar sin utgångspunkt i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter så borde erkännandet av Västsahara vara en självklarhet. Den rödgröna samarbetsregeringen får inte hamna på defensiven och börja tassa fram i de utrikespolitiska frågorna oavsett om det handlar om relationen till oppositionen eller till Arabförbundet. Därför kräver vi skärpning nu, Stefan. Se till att ta bladet från munnen kring Marockos invasion av Västsahara nu och tala klartext även om detta. Socialdemokraterna måste visa att man på allvar vill agera, vågar agera och verkligen agerar i utrikespolitiken. Erkännandet av Palestina och hållningen gentemot Saudi-Arabien är tydliga exempel på hur Socialdemokraterna borde agera i fler utrikespolitiska frågor.