På DN debatt publicerade de tre ministrarna på utbildningsdepartementet, Gustav Fridolin (MP) och Helene Hellmark Knutsson och Aida Hadzialic (S), en debattartikel som måste uppfattas som en inbjudan till alliansen till samtal kring långsiktigt hållbara förutsättningar för svensk skola. Det är ytterst välkommet. Skolan är ett område där en blockskridande överenskommelse, som ger långsiktiga spelregler för skolans utveckling, skulle vara av stor vikt. Det måste bli ett slut på kortsiktiga utspel och framhastade reformer för att hinna sätta prägel på utbildningspolitiken om man skulle förlora nästa val. Det vore också bra om det uppskruvade samtalsklimat som kännetecknat skoldebatten kunde tonas ned och att politikerna i stället för att fokusera på konflikt kring skiljelinjerna i svensk skolpolitik kunde fokusera på det som förenar och bygga vidare på det.
Det var därför olyckligt att skolan inte var ett av de samarbetsområden som lyftes fram i decemberöverenskommelsen. Visst är pensioner, energi och försvar förvisso också viktiga frågor, men utbildningspolitiken är på många sätt och vis en grundbult i det svenska samhälls- och välfärdsbygget som kräver ett brett politiskt ansvarstagande.
I debattartikeln lyfter de tre ministrarna fram Finland som ett exempel där politikerna lagt fast grunderna för den finska utbildningspolitiken i brett politiskt samförstånd. Detta möjliggör för professionen att arbeta långsiktigt och strategiskt utifrån väl kända förutsättningar. De politiska skyttegravar som finns i den svenska utbildningspolitiken lyser där med sin frånvaro.
Tyvärr verkar det inte som om Jan Björklund och hans allianskollegor är särskilt intresserade av ett blocköverskridande samarbete kring utbildningspolitiken. Inte heller verkar ledande politiska debattörer på den liberala sidan välkomna den utsträckta hand som Fridolin, Hellmark Knutsson och Hadzialic erbjuder i debattartikeln. Istället framställer DN:s Johannes Åman inviten som en falsk invit som han ger bakläxa. Åman skriver i en krönika på onsdagen: ”Så här ser inte en seriös förhandlingsinvit ut. I den mån decemberöverenskommelsen verkligen gav en öppning är det inbjudningar av det här slaget som åter stänger möjlighetsfönstret. ”Samarbete” reduceras till ett retoriskt vapen.”
Det är bara att beklaga att Johannes Åman och de borgerliga utbildningspolitikerna inte förmår ta emot den utsträckta hand som finns. De tre ministrarna lägger fast tre utgångspunkter för samtalet kring skolans förutsättningar; 1) Överenskommelser om skolan ska vara hållbara över tid. De verksamma inom skolan ska kunna känna sig trygga i vetskapen om att det som gäller idag också gäller imorgon, 2) Reformer på skolans område ska vara väl förankrade bland dem som verkar inom skolans område, 3) Förändringar i skolsystemet ska vara väl förankrade i modern forskning. Det borde inte vara förutsättningar som gör det omöjligt för alliansen och regeringen att komma överens om innehållet i politiken. De tre ministrarna lämnar dörrarna vidöppna och är uppenbarligen beredda att diskutera utbildningspolitiken utan låsningar på förhand. Gustav Fridolin och hans ministerkollegor på utbildningsdepartementet har rätt när de avslutningsvis i debattartikeln konstaterar: ”Läget är allvarligt. Då är det tid för ansvar, snarare än konflikt”. Men konflikten verkar tyvärr kvarstå.