Jag har vunnit en mycket fin cykelhjälm. Den är röd och den går att spänna ordentligt i nacken. Jag vann den i en tävling som Västerbottens läns landsting ordnade. Det är ju självklart inte vilken tävling som helst utan det är en strategisk satsning för att få västerbottningarna att använda hjälm i högre utsträckning än vad man gör i dag.
Enligt statistik från transportstyrelsen har antalet dödsfall bland cyklister ökat med över hundra procent från förra året. De flesta olyckor sker i korsningar där cyklister blir påkörda av bilister. Trots att bilarna håller relativt låga hastigheter är man som cyklist i det närmaste chanslös vid en kollision.
Varför har olyckorna med cyklister ökat så dramatiskt? Har vi blivit mer oaktsamma i trafiken? Är bilisterna för stressade? Är sociala medier mer intressanta samtidigt som man kör än att hålla uppsikt över trafik och medtrafikanter? Eller är det dubbelt så många som cyklar i år än förra året? Kanske är förklaringen en blandning av allt detta, men att allt är svårt att mäta. Men dödssiffrorna och antalet skadade cyklister kvarstår och är lätta att urskilja när det står tydligt svart på vitt.
Det som dock väcker mitt intresse i frågan om cykelhjälmar är till viss del min nyvunna, röda, fina hjälm, men framför allt den politiska aspekten i frågan. På samma vis som bilbälten blev ett obligatorium i bilar skiljer sig inte bilbälten långt från cykelhjälmen i fråga om goda resultat. Antalet dödsolyckor skulle minska avsevärt om fler använde cykelhjälm då skaderisken minskar avsevärt om man har en hjälm på skallen.
Men steget till att införa obligatorisk cykelhjälm känns i dag större än att knäppa fast bältet i bilen. 2004 infördes obligatorisk användande av cykelhjälm för alla under 15 som ett steg på vägen för att öka användandet av cykelhjälm bland unga, men även för att öka chanserna att fler upp i åldrarna skulle behålla hjälmen på.
För min del var sommaren 2004 var fylld av ångest. För 2004 var inte bara året då cykelhjälm blev obligatoriskt för alla under 15 år, det var också året då jag blev tonåring. Cykelhjälm var det pinsammaste jag visste. Direktiven från mina föräldrar var tydliga. Om de såg mig cyklande utan cykelhjälm rök månadspengen. Det var ju trots allt lag på att alla under 15 år skulle ha cykelhjälm.
Då hatade mitt tonårs-jag lagen om hjälmtvång. Nu har det skett en viss skiftning i det hänseendet. Om det är tack vare min hjälmvinst här i dagarna eller om det beror på det faktum att jag blivit äldre, vilket det mycket väl skulle kunna vara då jag nu förtiden till och med använder täckbyxor, låter jag vara osagt. Oavsett vad kan jag trots allt fortfarande relatera till den ångest som den lilla försäkringen av frigolit på skallen ändå framkallar.
Och tragiskt nog är det nog den ångest som cykelhjälmen framkallar hos många av oss som sätter käppar i hjulet för att åldersgränsen på hjälmtvång ska tas bort, och i stället omfatta hela den svenska befolkningen. Catharina Bråkenhielm (S), riksdagsledamot från Västra Götaland, har motionerat om hjälmtvång tidigare, men tyvärr verkar det som att debatten har stannat av. När det kommer till cyklisters säkerhet är det upp till individen att välja säkerhetsanordning trots att cyklisters utsatthet i trafiken är ett samhällsproblem.
Så nu när äppelträden börjar slå ut här i norr och försommarvärmen sakta men säkert börjar tillta blir också cyklarna på parkeringen blir allt fler. Ska antalet döda i trafiken bli noll räcker det inte med en attitydförändring när det kommer till hjälmanvändandet. Lagstifta och reglera för all del, för våra hjärnor är trots allt en samhällsfråga. När förnuftet inte räcker till behöver vi hjälp på vägen så att vi inte fortsätter vara ute och cykla – utan hjälm.