I artikelserien ”De osynliga” som Dagens Nyheter just nu publicerar beskriver tidningen ett parallellt Sverige som vi vanliga medels-Svenssons blundar inför. Det handlar om de papperslösa migranternas situation i vårt samhälle och om hur de utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare. Det handlar om svetsaren Abir från Marocko som efter tretton timmars arbete i Årsta partihallar får några hundralappar i handen vilket ger en timlön på ungefär femton kronor per timme. Det handlar också om nepalesen Bhola Man Jimee som arbetade som personlig assistent åt ett assistansföretag och fick jobba åttio timmar per vecka till en timlön på tjugonio kronor.
Det handlar också om Sara som sliter hårt på en kemtvätt och som för att få behålla jobbet med timlönen på tjugonio kronor måste ställa upp på att ha sexuellt umgänge med sin chef eller om mongoliska Yisun som får order av sin chef att våttorka golvet enbart iförd ett förkläde. Eller om Suvada som jobbar som kock på en finare asiatisk restaurang och får jobba åttioåtta timmar per vecka och som beskriver sig själv som en slav av vår tid. Dessa fem, som Dagens Nyheter berättar om i sin serie, är bara toppen av ett isberg. En mängd människor som mer eller mindre arbetar under slavliknande förhållanden då deras arbetsgivare genom ett telefonsamtal kan få dem utvisade om de börjar protestera.
Abir, Bhola, Sara, Suvada och Yisun är några av ”de osynliga” i Sverige idag. Människor som på grund av att de saknar asylskäl inte har rätt att vistas och arbeta i vårt samhälle men som flyr från fattigdom och misär i sina hemländer i hopp om att kunna skapa sig ett bättre liv i vårt nordliga land. Människor som hänsynslöst blir utnyttjade för att arbetsgivaren vet i vilken beroendeställning som de befinner sig i. Arbetsgivare som beslagtar de papperslösas pass, och som ser till att de inte lär sig svenska så att de inte ska få grepp om hur vårt svenska samhälle fungerar.
Berättelserna handlar om allt från papperslösa som tvingas arbeta svart till personer som fått arbetstillstånd på falska premisser från arbetsgivarnas sida som lovat betala avtalsenliga löner men som inte gör det. Gemensamt är att de tvingas jobba till villkor vi svenskar aldrig skulle drömma om att ställa upp på. Men hur kan det få fortgå, undrar du säkert, och svaret är tyvärr att vi alla bidrar till att göra det möjligt. Dels handlar det om att vi blundar för det faktum att ”de osynliga” finns i vårt samhälle och att de utsätts för den behandling de får men dels om vår ovilja att betala det pris för olika varor och tjänster som skulle behöva tas ut för att kunna täcka de kostnader som skulle bli om ”de osynliga” inte utnyttjades på det sätt som görs. Det handlar om att vi gläds åt att maten på den restaurang vi frekventerar är så låg, och även om vi kanske i förbifarten funderar över hur de kan hålla de låga priser som de faktiskt håller så betalar vi glatt vår låga restaurangnota och går nöjda därifrån när vi i stället borde ha en bitter eftersmak i vår mun. Vi kanske inte heller vill fundera över hur det kommer sig att handtvätten av vår bil kan vara så billig, eller hur kemtvätten kan erbjuda skjorttvätt till ett fantasipris.
Vi har alltför länge blundat inför tankarna på vem som i stället får betala priset. Men så får det inte fortsätta. Vi, du och jag, måste börja ta ansvar, reagera och agera. Vi får inte låta Abir, Bhola, Sara, Suvada och Yisun betala priset för att vi inte vill betala och därigenom indirekt håller i den piska som bildligt talat viner över deras ryggar.