Storbritannien gick till val som en splittrad nation. De senaste årens ekonomiska kris med nedskärningar i välfärden, kraftiga höjningar av studieavgifterna samt svaga reallöneökningar har gjort Europas mest ojämlika land än mer ojämlikt. Samtidigt har invandringen, frågan om skotsk självständighet mot Storbritannien och brittisk självständighet mot EU tagit mycket utrymme i debatten. Valet borde ändå, enligt alla prognoser, ha inneburit en god chans för ett socialdemokratiskt regeringsövertagande. Men resultatet blev inte alls så jämt som förväntat.
Det konservativa Tories fick egen majoritet i parlamentet och premiärminister David Cameron kan på nytt bilda regering. Liberaldemokraterna, som samarbetat med Tories, straffades hårt av sina väljare och förlorade två tredjedelar av rösterna, och gjorde än större förluster sett i rena mandat. UKIP tog endast två mandat, trots att invandringen varit en stor fråga i valrörelsen. Labour förlade nästan allt i Skottland och fick heller inte den framgång de hoppats på i England.
När Ed Milliband, efter strid mot sin egen bror David, vann omröstningen om partiledarskapet i Labour bars han fram av fackföreningsrörelsen. Hans mandat var att ta Labour bort från New Labour och den tredje vägens socialdemokrati som vridit den socialdemokratiska idédebatten åt höger i hela Europa.
Men vänstersvängen kom av sig. Även om Ed Milliband i valrörelsen använt sig av en viss typ av klassretorik om att stå upp mot bankerna, höja skatterna för de rikaste, investeringar i sjukvård och utbildning, utökad barnomsorg och höjda minimilöner så saknades den större berättelsen. Vilken är Labors vision för framtiden? Och eftersom skattehöjningarna var så små och den ekonomiska politiken så försiktig, och i och med att alla reformer ska finansieras krona för krona, blev skillnaderna mot den förda högerpolitiken inte tillräckligt stora.
Den som var missnöjd med Tories fem år vid makten kunde därför inte vara säker på att det skulle bli någon större förändring med Labour. När människor inte vet om de kan lita på de kollektiva lösningarna kommer de istället börja sig som omkring efter individuella lösningar. På så sätt urholkas stödet för välfärdssamhället och den växande ojämlikheten befäster en politik för ökad ojämlikhet.
Samtidigt har Tories ägnat valrörelsen åt att istället för att diskutera politik attackera Ed Milliband som person. Milliband utseende har stått i fokus och debatten har varit smutsig även för att vara Storbritannien.
Nu när Ed Milliband meddelat att han avgår är frågan vilken väg Labour kommer ta. Ska Labour gå tillbaka till New Labour eller ska partiet försätta den vänstersväng som Milliband startade men aldrig förmådde fullfölja? Det är ännu oklart.
Vad som däremot står klart att Storbritannien kommer se fem år med ytterligare nedskärningar och växande klassklyftor. Samtidigt har Tories lovat strängare migrationspolitik och folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i EU.
För ett brutet Labour återstår nu inget mindre än att från mörkret stiga åter nu mot ljuset.