Stefan Löfven har gått av scen, applåderna har tonat ut, de politiska kommentatorerna har skickat sina mer eller mindre initierade synpunkter och begett sig till baren på andra sidan gatan. Själv känner jag en väldig kluvenhet till det jag just hört.
Löfven är på rätt väg. Ett nytt socialdemokratiskt samhällsprojekt kan byggas kring en investeringspolitik som driver ner arbetslösheten och därmed ökar tillväxten. Med fallande arbetslöshet, minskar den ekonomiska ojämlikheten, vilket i sin tur gynnar tillväxten ytterligare och genererar inkomster för att finansiera nya välfärdsreformer. Tillsammans kan detta skapa förutsättningar för en socialdemokratisk offensiv, med en ny framtidsberättelse som kan ta oss bort från det 1990-tal som aldrig tycks ta slut.
Staten kan styra investeringarna mot sektorer som har framtiden för sig – biotech, infrastruktur, energieffektivt boende, grundforskning, minimeringsteknologi, klimatsmarta lösningar – och på så sätt skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv. Sådan planering klarar inte marknaden som styrs på kort sikt och av de företag som är starka idag, inte av de företag som kommer att vara starka imorgon. Detta är näringspolitikens främsta uppgift (snarare än att, som vi blivit vana vid under de senaste åren, ha till uppgift att förse överklassen med skattesubventionerade grillbetjänter).
Även om det politiska landskapet då såg annorlunda ut, var det just en sådan strategi, syftande till att förena jämlikhetambitioner med tillväxt, som en gång byggde den unika svenska modellen. Socialdemokratin tycks vara på väg att vakna upp ur 1990-talsslummern.
Så långt, allt gott. Men… när Löfven talat färdigt kan jag inte låta bli att än en gång ställa mig frågan: Hur ska detta göras? Stefan Löfven passade visserligen på att föregå dysterkvistar av min sort. ”Jag är trött på alla dessa ödesmättade berättelser om att det inte går”, utropade han i talarstolen.
Visst, jag tror inte heller att det här är omöjligt. Men om Sverige ska få ner arbetslösheten så att sysselsättningsmålet åtminstone är i närheten av att nås till valet 2018, måste de totala investeringarna öka med minst 70 miljarder. Den nivån måste hållas varje år och öka i takt med BNP. Naturligtvis kan – och bör – man även bygga ut den offentliga sektorn och skapa jobb den vägen. Men också det kostar. Hittills har inte regeringen aviserat en skattepolitik som kan täcka en sådan utgiftsnivå.
Det finns förvisso en enkel lösning, som keynesianskt inriktade ekonomer argumenterat för länge, och den är att lyfta ut de offentliga investeringarna ur budgeten och lånefinansiera dem. Det skulle frigöra resurser för investeringar och välfärd, utan att skatten måste höjas och utan att undergräva den ekonomiska hushållningen. Tyvärr, om än inte oväntat, avfärdade Löfven detta. ”Det finns inget enkelt budgettrick” som kan lösa finansieringen, sa han. Nu tror jag att det är mest retorik, för han vet naturligtvis att alla stora företag gör just så. Om de först skulle tjäna in alla pengar som de investerar, då skulle det inte finnas något Hägglunds, Volvo eller ABB.
Företag lånar till investeringar och sedan tjänar de in vad de investerat genom att använda den utrustning de köpt för lånade pengar. Så kan en stat också göra, och så har Sverige gjort tidigare. Den stambana som nu ska byggas om till höghastighetståg, kunde inte, när den byggdes under andra hälften av 1800-talet, finansieras på annat sätt än genom jättelika lån tagna i Tyskland. Sverige tjänade sedan in dessa investeringar genom den tillväxt som alstrades. Det är inte att vara oansvarig. Tvärtom.
Investeringar är utgifter idag, men inkomster imorgon. Som LO:s förre chefsekonom, P O Edin, nyligen påpekade, påverkas inte den svenska förmögenheten. Den skiftar från en finansiell förmögenhet (den offentliga sektorn har en jättelik finansiell nettoförmögenhet på 1000 miljarder), till en real och detta till en mycket låg kostnad (staten lånar till 0,2 procent ränta). Overksamma pengar på hög, förvandlas till järnvägar, jobb och nya bostäder. Tillväxten som alstras ökar statens möjligheter att finansiera välfärd och nya satsningar.
Löfven har visionen och målen, men alltså inte de politiska verktygen att ta oss dit. De är fortfarande låsta av 1990-talstänkandet. Så såg det ut när partiledaren gick av scen.
Men sedan hände faktiskt något på kongressen. Partiets breda mittenfalang, med Skåne i bräschen, drev igenom förändringar i kongressbesluten som tillåter lånefinansiering av strategiska investeringar. Vilken verklig effekt detta får på politiken återstår att se, men det kan vara så att i lördags räddades Löfvens sysselsättningsmål – av dem som brukar kallas partivänstern. Kanske såg vi, i lördags, rentav början på slutet på det långa 1990-talet.