Deras barn är superglada, duktiga och lyckade. De prisar (inte sällan sig själva) för sina ovärderliga insatser på sina arbetsplatser och de är lyckligast i världen med sina perfekta partners i perfekta relationer. Livsstilsmässigt och karriärmässigt lyfter de oblygt både personliga vinster och utveckling i illa förtäckt skrytformat som är tänkt att osa godhet, flit och framgång. De vill ses som drivna, duktiga, väl förtjänta av sin fagra flärd. Deras försök att polera och visa upp en yta kan sticka andra i ögonen men inte alltid av den anledning de själva tror.
Jag älskar när det går bra för andra jag är inte så avundsjuk som jag verkar. Och jag tror inte att alla som irriterar sig på tomt snack om ytliga saker är avundsjuka. Däremot tror jag att många reagerar på alla dessa tomma ord och hur det premieras. För som bekant är det tomma tunnor som skramlar mest men ändå tolkas mänsklig godhet och framgång in i att till exempel vara väldigt explicit i sin självdyrkan. Det börjar bli riktigt irriterande att matas med självbelåtenhet och hur vissa tar all luft ur ett rum, både fysiskt och i den digitala sfären.
Vad händer då med alla "vanlisar" i lilla landet lagom? De som sköter sitt, inte gör alltför mycket väsen av sig men som likväl skulle kunna göra det. Som kommer i tid till jobbet, hjälper grannen när det behövs och ringer sina föräldrar tillräckligt ofta att de inte hinner känna sig bortglömda. De som ställer upp och kör till flygplatsen, agerar flytthjälp och skänker en slant till välgörenhet då och då utan att lägga upp en skärmdump på att en transaktion skett. Som oftast är rätt reko och är redo att hugga i där det behövs, trots att det inte finns någon direkt personlig vinning.
Vi lever i en tid där våra skillnader konstant synliggörs. Ställningstaganden görs snabbt, konflikter blossar upp och känslomässigt innehåll flyger betydligt bättre än annat i tidningar och i sociala medier. Trots att många kanske inte ser blåljusnyheter och skvallerpress som sina favoritämnen klickar vi och läser detta i större utsträckning. Känslorna styr, inte helt oväntat vad vi väljer. Dokusåpor, brott och tillspetsade rubriker med avsikt att röra upp känslor "flyger bra".
Det vardagliga, trygga och välkända får stå tillbaka för det sensationella, tunga, tuffa och utstickande. I allra högsta grad mänskligt på individnivå men det gör något med vad vi programmeras om att jaga och själva belöna. De duktiga, plikttrogna lagom-personerna sållas bort och värderas ner trots att större delar av vårt land är byggt på deras insatser och drag.
Det vi behöver är inte politisk inkorrekthet eller politisk korrekthet för den delen heller Inte heller ska någon behöva förminska sig eller tona ner sina insatser och vinster. Kanske kan vi få till någon form av mellanting. Lite ordning och reda där vi istället för att förväntas sälja ut oss själva hjälps åt att lyfta, berömma och synliggöra varandra, helt enkelt. Göra rätt för sig och få chansen att göra rätt för sig. Bli tillrättavisad och korrigerad men få nya chanser att göra rätt. Det är rättvist och det är rätt. Och det är lika för alla.
En 2020-talets ny version av jantelagen. Du kan absolut tro att du är någon men ska inte tro att du är mer värd än någon annan.