Många gånger har vi här på ledarsidan skrivit om hur Sverige alltmer håller på att dras isär. Detta blir helt klart uppenbart om man granskar kommun-Sverige. Förutsättningarna för att klara det kommunala uppdraget skiljer sig avsevärt åt mellan olika kommuner. Allt beroende på vilken skattekraft kommuninnevånarna har. Skillnaden i skatteintäkter som detta ger upphov till kan inte ens kompenseras genom en högre skattesats. Jämför exempelvis bara Danderyd och Arjeplog. Trots att skattesatsen i Danderyd ligger drygt fyra kronor lägre än i Arjeplog så blir skatteintäkterna per person cirka trettio procent högre för Danderyds kommun än för Arjeplogs kommun. Så mycket gör skillnaderna i skattekraft hos befolkningen.
Det är då lätt att förstå de problem som är kopplade till denna ekonomiska verklighet. Det är inte underligt att Arjeplogs kommun verkligen får bita på ramarna för att klara sig. Hade Britta Flinkfeldt Jansson och de övriga kommunpolitikerna haft trettio procent högre skatteintäkter hade budget pusslet varit avsevärt mycket lättare att få att gå ihop. Det hade till och med varit så att om Arjeplogs befolkning hade haft samma skattekraft som de i Danderyd hade man både kunnat sänka skatten ordentligt i Arjeplog och göra stora satsningar inom vård, skola och omsorg.
Skatte- och kostnadsutjämningssystemet var tänkt att kompensera de ekonomiskt svaga kommunerna för deras svaga ställning. Men systemet har varit svårt att förstå och i många fall också felkonstruerat. Inte heller har det åstadkommit utjämning i den grad som var själva syftet med systemet.
Motståndet från de nettobetalande kommunerna har varit stort, trots att det kommunala bidraget in i systemet är försvinnande litet. Det är nämligen staten som i princip finansierar hela utjämningssystemet i och med att de står för nittionio procent av kostnaderna. Av de kommuner som är nettobetalare hittas nio i Stockholmsområdet. Av en slump råkar överrepresentationen av moderatstyrda kommuner vara mycket stor vilket kan förklara Moderaternas ovilja att hantera utredningens förslag.
Det är ett anständighetskrav att kommuner och landsting ges någorlunda rättvisa ekonomiska villkor så att de kan säkra en likvärdig välfärd för sina medborgare. Utjämningssystemet måste därför moderniseras och anpassas så att det verkligen bidrar till en utjämning av de ekonomiska villkoren mellan ekonomiskt starka kommuner och landsting och de som lever i en tuffare ekonomisk verklighet.
Ett väl fungerande utjämningssystem är en förutsättning för ett sammanhållet land. Det är i detta som diskussionerna måste ta sin utgångspunkt. En omfördelning av pengar så att en likvärdig kommunal service kan upprätthållas i hela landet är en vinst för alla i vårt land. Ingen är betjänt av ett land där de sociala spänningarna mellan olika delar av landet växer. Inte heller är diskussioner om vem som bidrar till vem särskilt fruktbara. Alla bidrar vi på olika sätt till vårt lands välstånd – och då ska alla också ha del av välstånd som skapas.