När man synar problemen inom sjukvården behöver man förvisso inte vara specialist för att upptäcka betydelsen av en säkrad vårdkedja. Är det någon länk som är svag, eller som i värsta fall fattas, ackumuleras problemen genom hela kedjan. I slutändan är det patienten som drabbas. Vi ser detta allt tydligare i dagens sjukvård. Belastningen är tung på sjukhusens akutmottagningar liksom på primärvårdens vårdcentraler. Landstingspolitiker runt om i landet vrider och vänder på frågan för att hitta lösningar och rationaliseringar.
Primärvården har därför blivit minst lika överbelastad som all annan vård. Det vet alla som försökt ta sig fram på telefontid. Man kan inte ta emot fler patienter. Väntetiderna är långa. Då finns akutavdelningarna på sjukhusen att tillgå. Även där går man på knäna.
De borgerliga politikerna ställer förhoppningarna till att en mer avreglerad sjukvård ska lösa de flesta vårdproblem. När denna önskan mött verkligheten visar sig den bara vara en from förhoppning eller en missvisande konstruktion på ett redan obsolet papper.
Medborgarna kan förvisso tänka sig valfrihet och privata vårdalternativ, men eventuella vinster ska helst återinvesteras i vården. Inte delas ut till ägare på någon ostindisk liten örepublik.
Samtidigt är de flesta inom sjukvården överens om att det krävs genomgripande strukturella förändringar för att sjukvården ska bli mer jämställd och rättvis, men med den allt mer akuta krisen tycks handlingsförlamningen breda ut sig.
För att komma till rätta med problemen krävs mer personal med en god sjukvårdsutbildning och med en lön som premierar det stora ansvaret. Något som tydligen ligger långt ner på sjukvårdspolitikernas agenda. De ser sjukvården i siffror, mer sällan i människor.
Idag sliter många hårt inom sjukvården. Sjukhuskorridorer fylls med sängar när fasta sjukvårdsplatser och vårdavdelningar blivit färre.
Sjuksköterskor och undersköterskor får springa benen av sig för att hinna med allt som måste göras.
Landstingen har i grunden bra läkare och en personal som ger järnet, men som konfronteras med en sjukvårdsbyråkrati som bortser ifrån, eller inte vill se dynamiken i problemen.
Problemen i svensk sjukvård tydliggörs genom fortsatta köer, genom bristen på viktiga resurspersoner, och genom att allt flera landsting har svårt att få ekonomin att gå ihop trots rationaliseringar och besparingar.
Vårdplatserna i Sverige minskar och har gjort det under minst tio år, vilket statistik från landets kommuner och landsting visar. Antalet disponibla vårdplatser per 1000 invånare är snart nere i två platser i Sverige. EU-genomsnittet är drygt fem platser
Vi måste självfallet ha en effektiv sjukvård, men ambitionen måste därutöver vara att ge alla i vårt samhälle en tillgänglig och god sjukvård, där patientbehov och patientsäkerhet alltid måsta vara vägledande, men idag blir det allt svårare för sjukvården att göra de nödvändiga prioriteringarna.; vilka ska ha förtur till behandling och vilka ska vänta? Kompetensen och kunnandet finns. Men sjukvårdens anställda måste också få resurserna och lönerna.