Min nuvarande man hade bara en julstjärna när vi träffades, nu bär han snällt fram 4 kartonger med ärvda saker som jag vårdar ömt, vars värde må vara ringa men skänker glädje varje år. Julafton börjar annars vara så invand att det är mycket som går på rutin. För de senaste 20 åren har vi varit ungefär samma personer, frånsett några förluster av älskade människor. Men som bonus också nya. Jag har tex en ”ny” man, och vi har en dotter tillsammans men vi firar med min ex-man, hans mor, faster och kusin. Våra barn, barnbarn, mina föräldrar är också med.
De första år som vuxen längtade jag att få fira jul hos mig! Jag tog med jultraditionen av att ta på mig för mycket, ha krav på perfektion och vara hysterisk innan gästerna kom. Lyckligtvis har den traditionen ändrats. Sedan många år tillbaka har vi istället knytkalas, varför låta en person slita ut sig då vi alla kan hjälpas åt istället?
Vi börjar firandet strax innan Kalle, med lite glögg och gottor, enda dagen på året det finns TV hos oss. Sedan dags att äta. Traditionsenlig mat med syltor, patér, skinka, sillsallad, korv, ren, ost, och så vidare kompletterat med vegrätter som bla grönkålspaj och tofusill. För något år sedan konstaterade vi att det var knappt någon som orkade äta av de varma, så nu mera äter vi det i mellandagarna istället. Tomten kommer troget varje år, bär min gammelfarfars hundskinspäls som han hade då han körde häst på vintern, och de fina broderade fästmansbältet som farmor broderade till farfar då de förlovade sig håller ihop den tjocka pälsen. Hur det gick till vet jag inte, men ett år råkade jag i barnens närvaro nämna ordet ”hundskinspäls”. Ja ni kan ju gissa resultatet...
Tiden efter tomten präglas av ett smärre kaos bland paket och papper, som min far plockar för att sedan elda upp. Ingen glömmer året han råkade få med en av klapparna i brasan. Hoppsan så det kan gå! Det är också traditioner att det blir för mycket mat och att vi alla suckar över att vi ätit för mycket och är sååååå mätta. Det hindrar dock icke att fikabröd och ris ala Malta ska ner i magen innan kvällen är slut. Vi avslutar ofta med att spela något spel, så framåt kvällen då vi plockar ihop är vi alla rätt trötta.
Jag har samlat det bästa av de traditioner jag fick med mig som barn, det jag kan konstatera är att det enda som är garanterat säkert är att traditioner förändras. På gott och ont, men faktiskt det mesta på gott. Så ni som är arga över att allt inte är som förr, att det förändras runt omkring er. Tänk på detta: traditioner upprätthålls av dem som GÖR dem. Istället för att gnälla och skicka främlingsfientligt hat på facebook, finns ett toppenalternativ, var med och skapa den.
För min del är jag glad för den fina mixen av nytt och gammalt. I år kommer nya gäster att vara med, de kommer från Ukraina. En ny tradition jag tänker börja med är att för varje klapp jag ger kommer jag också att skänka en slant. I år till Helping Hands som ser till att även de som lever på marginalen får fira. Jag ser fram emot att traditioner framöver ska bäras av mina barn, som successivt kommer skapa sin egen version. Jag är dock rätt säker på att jag alltid kommer samla älskade människor kring mig, hänga upp två pappershjärtana som för många år sedan gavs till min mormor och hennes syster i julklapp och Öjebykyrkan i trä som farmor gjort, kommer att spela Stilla natt varje jul -så länge jag lever.
En god jul önskar jag er alla.