Rädda jobben som räddas kan
Halvstatliga Setra har i rask takt lagt ned sågen på Seskarö och Lövholmens sågverk i Piteå. Båda av stor ekonomisk betydelse för sina orter. Nedläggningarna är illa nog. Om staten dessutom förhindrar att sågverken säljs och drivs vidare av nya ägare är det upprörande.
Lövholmens sågverk, med staten som hälftenägare, tycks hamnat i en omöjlig situation. Sågen är för olönsam att äga och driva och för värdefull för att säljas till konkurrenter. Var finns regeringen och dess jobbskapande ministrar?
Foto: Robert Lundberg
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett 70-tal personer berörs direkt av nedläggningen. I vissa fall är det familjens båda huvudförsörjare som samtidigt går ut i arbetslöshet. Därtill kommer underleverantörerna och deras anställda som indirekt berörs och måste jaga en annan likvärdig kund för att täcka intäktsbortfallet. Även pappersbruket Smurfit Kappas lönsamhet påstås sjunka.
Den löntagarkonsult facket på Seskarö anlitade hävdade att nedläggningsbeslutet grundades på grovt felaktiga siffror. Åtgärder för att få upp lönsamheten behövdes, men sågen hade absolut en framtid.
Konsulten Anders Ek, som på fackets uppdrag undersökt Lövholmens sågverk, gav också han en ljus prognos. Sågverket hade goda förutsättningar att överleva och utvecklas i gynnsam riktning. Emellertid är löntagarkonsulters historia som förhindrare av företagsnedläggningar dyster. De två sistnämnda fallen har inte förbättrat statistiken.
Halvstatliga Setra Group och helstatliga Sveaskog förefaller sakna såväl visioner för att utveckla verksamheten som humanitet och god vilja. Setra valde att använda sin sinande kassa till att riva anläggningen till priset av 40 miljoner kronor. Nedläggningen av Lövholmssågen är heller inte gratis. Kontraktsbrott á 30 miljoner kronor sägs ingå kostnaderna.
SCA vill köpa Lövholmssågen, men Sveaskog uppges säga nej. Av konkurrensskäl. Med också Lövholmens sågverk i sin ägo skulle SCA få en alltför dominerande ställning på marknaden. Lyder motiveringen. Så kan det bli, men det låter onekligen krystat. Dessutom är det väl ett ärende för Konkurrensverkets bord. Inte Sveaskogs.
Och om nu Lövholmssågen är av sådan strategisk betydelse för styrkeförhållandet inom skogsindustrin borde väl Sveaskog, landets största skogsägare, och Setra gärna äga ett sådant sågverk. Några planer i den vägen finns knappast. Vad gäller Sveaskog har bolaget regeringens uppdrag att dra sig ur all industriverksamhet och bara ägna sig åt skogsbruket.
Näringsdepartementet och ledningen för Sveaskog har förhoppningsvis någon annan, i marknadens ögon, mer lämpad köpare av Lövholmssågen på gång. Om inte är det ur både närings- och arbetsmarknadspolitisk synpunkt skamligt att avvisa SCA. Det handlar om jobb, om människors möjlighet att försörja sig i en tid då arbetslösheten stiger mot rekordnivåer.
Seskarösågen räddades 1987 från nedläggning av av dåvarande industriministern Thage G Peterson (S) som helt sonika körde över ledningen i statliga Assi som då var ägare. Från näringsminister Maud Olofsson (C) hade Seskarö ingen uppbackning. Kommer hon att rycka ut för att Lövholmssågens överlevnad?
Tidningen Dagens Arbete visar i en analys att sågverksindustrin har stark framtidstro, på längre sikt, men framförhållningen är dålig. Varslen duggar tätt, anställda sägs upp på löpande band och sågverk läggs ned. När konjunkturen och efterfrågan vänder uppåt riskerar svensk skogsindustri att få se sig passerad av omvärlden. Gå samma väg som fordonsindustrin. Vilka näringar ska Sverige ha i framtiden? Stryka varandras skjortor och exportera råvarorna till länder som begriper sig på förädling?