När landstingsstyrelsen vid sitt senaste sammanträde skulle besluta om regional medfinansiering till en rad projekt med stöd från EU:s strukturfonder var det kalla handen från stora delar av den borgerliga oppositionen. Centerpartiet och Moderaterna gav samtliga projekt kalla handen med hänvisning till landstingets besvärliga läge och menade att ett nej till medfinansiering skulle innebära en besparing på tjugotre miljoner kronor på ett bräde. Centerpartiets gruppledare Anna-Stina Nordmark motiverade enligt tidningen NSD avslagsyrkandet på följande sätt: ”Trots att det finns god grund för många av projekten kan vi inte säga ja till något av dem, med tanke på landstingets ekonomi. Det är ju dessutom så att vi binder upp oss för flera år framåt.” Mattias Karlsson, Moderaterna, citerades i samma artikel: ”Att säga nej till allihop är ett bra tips på hur landstinget kan spara över 20 miljoner på ett bräde.” Norrbottens sjukvårdsparti ställde sig i landstingsstyrelsen bakom de flesta av avslagsyrkandena men förespråkade en extra stor restriktivitet på grund av det ekonomiska läget.
Tala om att borgerligheten i landstinget gör det väldigt lätt för sig. Att strunta i det regionala utvecklingsansvaret för att spara pengar är en lätt utväg. I alla fall på papperet, och om någon annan ändå ser till att det händer något. Det intressanta hade varit vad det borgerliga alternativet hade varit om deras avslagsyrkanden nu vunnit bifall. Vem förväntade de sig skulle kliva fram och ta det regionalpolitiska ansvar som de då just avsagt sig? Eller anser de i grunden att EU:s strukturfonder är något onödigt som inte fyller någon som helst funktion för Norrbottens del? Eller är det så illa att de borgerliga företrädarna i landstinget tycker att den norrbottniska politiken ska lämna walk over när det gäller regional utveckling och tillväxt?
Hur illa de borgerliga företrädarna än tycker om landstingets regionalpolitiska roll så finns det i dagsläget ingen annan aktör som kan kliva fram och axla detta ansvar i dagsläget. Vi kan inte begära att det privata näringslivet ska gå in och medfinansiera utvecklingsprojekt som dessa inte kan se en direkt egen vinning av. Inte heller kan kommunerna i Norrbotten axla detta ansvar fullt ut. De regionala obalanserna inom länet skulle i ett sådant läge komma att avsevärt förstärkas. Kommuner som Luleå, Piteå och Boden skulle kanske kunna fylla stora delar av det vakuum som skulle uppstå om landstinget trädde tillbaka som regional medfinansiär, men i kommuner som Arjeplog och Arvidsjaur skulle ett regionalt frånträde i praktiken innebära ett stopp för projektfinansiering via EU:s strukturfonder.
Frågan som måste ställas till politiker som Anna-Stina Nordmark-Nilsson(C), Mattias Karlsson (M) och Kenneth Backgård (NS) är hur de ser på det regionala tillväxtarbetet i vårt län, och hur de anser att de projektmedel som finns i EU:s strukturfonder ska kunna användas så att dessa medel ska kunna komma alla norrbottningar till del och kunna bidra till en positiv utveckling i vårt län.
Visst går det att, i teorin, göra som den borgerliga oppositionen i landstinget och sätta länet på regional svältkost för att få ihop budgeten på sista raden i ett kortsiktigt perspektiv. Men det är om något att bita sig själv i svansen. Om den regionala utvecklingen avstannar och tillväxten i vårt län inte stimuleras så kommer allt färre i vårt län att kunna bidra till välfärdens finansiering. De samlade resurserna kommer att minska, och nya besparingspaket trumfas igenom. Är det verkligen en sådan utveckling som borgerligheten i landstinget eftersträvar. Det är i alla fall den känsla som infinner sig när man betraktar den regionala svältkost som de serverade på senaste landstingsstyrelsen.