Att säga att bensinskatten är en het potatis i vår del av landet är närmast en underdrift. I och med att regeringens ändringsbudget gick igenom så stundar en höjning av bensinskatten med fyrtiofyra ören nästa år. Kritiken mot detta har varit hård i vår del av landet, och anklagelserna om löftesbrott har haglat i skenet av att Socialdemokraterna innan valet lovade att bensinskatten inte skulle höjas. Men i en koalitionsregering handlar det om att ge och ta. För Miljöpartiet är omställningen från fossila bränslen en prioriterad fråga och uppenbarligen gick partiet segrande ur striden i denna fråga.
Att Miljöpartiet vill använda skatteinstrumentet för att skynda på omställningen från fossila bränslen är inte särskilt konstigt. Instrumentet är effektivt och ger snabb effekt. Men frågan är om skatteinstrumentet inte skulle kunna användas mer effektivt. Att som nu låta höjningen av bensinskatten slå lika hårt mot alla delar av landet, oavsett hur väl utbyggda alternativen till att använda bilen som fortskaffningsmedel är i de olika delarna av landet, är inte särskilt effektivt. I de delar av landet där kollektivtrafiken inte är så väl utbyggd att den de facto utgör ett fungerande alternativ till bilen upplevs höjningar av bensinskatten närmast som en bestraffning för att man väljer att bo där man bor. Det är också i dessa delar av landet som Miljöpartiet ses som ett rött skynke för många av de socialdemokratiska väljarna.
Det socialdemokratiska studentförbundet biföll vid sin kongress förra helgen en motion om en annan modell för att använda bensinskatten som motor i omställningen från fossila bränslen. Motionen handlade om att bensinskatten i stället för att utgöras av en enhetlig skatt per liter bensin skulle göras om till en differentierad skatt där skattesatsen per liter bensin skulle sättas i relation till hur väl utbyggd kollektivtrafiken är och vilka andra alternativ det finns till att använda bilen.
En sådan differentiering av skatten skulle exempelvis innebära att man i städer med väl utbyggd kollektivtrafik skulle ha en högre skatt på bensinen än man skulle ha ute på landsbygden. Detta skulle innebära att skatten skulle få en högre träffsäkerhet vad gäller incitamenten till att välja bort bilen för kollektiva transportlösningar eller andra fordon är bil. Genom mer kännbara skattehöjningar i områden med god kollektivtrafik gör man det mer förmånligt att välja alternativ till bilen medan man i områden där faktiska valmöjligheter saknas inte ”straffbeskattar” bilister som inte har någon reell valmöjlighet.
Om en differentierad bensinskatt knöts till försäljningsstället i stället för till ett fordons geografiska tillhörighet skulle inte heller orättvisor uppstå när glesbygdsbor besöker områden med god kollektivtrafik. De får nämligen betala den högre bensinskatten när de tankar där och därigenom så får också de incitament till att välja kollektivtrafik när de befinner sig där kollektivtrafiken är väl utbyggd. Vice versa gäller också för de som vanligtvis bor i områden med högre bensinskatt men som för tillfället befinner sig i glesbygden. De får naturligtvis ta del av den lägre skatten när de befinner sig där kollektivtrafiken är undermålig.
Det vore absolut värt för finansminister Magdalena Andersson (S), miljöminister Åsa Romson (MP) och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) att titta närmare på det socialdemokratiska studentförbundets tankar kring en differentierad bensinskatt. Det vore väl ett drömläge för regeringen om man kunde presentera en bensinskattemodell som tillgodoser behovet av omställningsincitament och som samtidigt inte upplevs som ett slag mot den bilberoende befolkningen på landsbygden.