Ett samhälle är ett bygge som kan vara svårt att få ett helhetsgrepp kring. Likt de mest komplexa av ekosystem påverkar och samspelar alla dess delar. När en del förändras eller brister så spiller det över och ger effekt i andra. Samma komplexitet har det mänskliga sinnet vilket tydliggjorts nu när en nödvändig diskussion om psykiatrin har seglat upp på dagordningen. En depression kan drabba vem som helst men senaste tidens turer visar på att vem som helst kan inte få vård.
Ibland kan det kännas som att psykisk ohälsa snarare har blivit ett modeord än ett samhällsproblem. Att fler känner sig olyckliga, ofullständiga och allmänt nere är en sanning som gemene person hyfsat okritiskt köpt samtidigt som lösningarna lyser med sin frånvaro. Vissa skriker sig hesa om att det ska tas på allvar och andra om att folk inte ska känna efter så mycket. De medvetna, känsliga mot de tuffa, krassa. Om den försämrade psykiska ohälsan beror på just psykisk sjukdom eller inte förblir dock oftast okommenterat.
Vad är det som gör att vi nu har en kris i psykiatrin? 2020 skattade sammanlagt 86 procent av befolkningen 16–84 år sitt psykiska välbefinnande som gott eller mycket gott, enligt Folkhälsomyndigheten. Det som också framgår tydligt i deras statistik är att det drabbar de människor i Sverige som har det sämre ekonomiskt ställt eller är kvinnor och/eller unga drabbas i högre utsträckning. Männen löper emellertid större risk att dö i suicid, vilket borde vara argument nog mot de som menar på att denna grupp är starkare eller bättre rustade.
När både experter och folk i allmänhet slentrianmässigt buntar ihop nedstämdhet och sorg med diagnoser och sjukdomar blir det svårt att utkräva ansvar. Kanske ska personen som känner sig lite nere till följd av ett uppbrott lösa det genom att ringa en kompis istället för psykakuten och den som vill utveckla sin förmåga till självreflektion och sin emotionella och relationella kompetens söka sig till privata alternativ. Men den som är deprimerad, som inte får ihop sin vardag och som är i behov av att utredas och behandlas behöver en pålitlig och tillgänglig psykiatri finnas till hands. Och att kön, ålder och storlek på plånbok enligt Folkhälsomyndighetens statistik, styr hur man mår i Sverige är ett otroligt misslyckande men också ett kvitto på vem som prioriteras.
Men vi bör se det för vad de är; en fråga om politiska prioriteringar. Det kostar pengar att bedriva vård och budgetar och prioriteringar beslutas om av demokratiskt valda församlingar. När det nu rapporteras om kris i psykiatrin inger det hopp. För det finns alternativ. Och att en övertro på privatiseringar, besparingar och skattesänkningar nu får ödesdigra konsekvenser för människor i behov av vård.
Psykiatrikris och ansvarsutkrävande är viktigt att diskutera men det är svårt att inte hamna i en existentiell frågeställning. Hur mycket kostar ett liv? Om mindre än tio månader är det val. För det borgerliga regionstyret i Norrbotten kan det komma att bli en dyr historia. Och att bygga upp förtroendet, inte minst när människoliv försakas, kommer att kräva resurser. Då går det inte går att svara upp på med skattesänkningar, vare sig man skyller dem på pandemin, kallar dem för rationalisering, digitalisering eller mer i plånboken.