“Den jäveln vet inte mer om politik än en ICA-handlare i Skövde.” Jag sitter i soffan på en födelsedagsfest omgiven av politisk medvetna personer. Först flinar jag till, det är ju inte den vassaste kniven i lådan vi pratar om men skrattet fastnar i halsen. Vad sa han egentligen?
Till hans försvar är det nog tyvärr alltför få i Sverige som kopplar mindre städer till politikens högborgar och finrum. På ett eller annat sätt centreras det allra mesta till storstadsområden. När det kommer till att bryta trenden betalar organisationer och personer ett högt pris i form av nätverk, informella informationsvägar och synlighet. Politiker över hela skalan skriver sig i sommarhus för att inte tappa sitt lokala mandat trots att livet formats av och kring en annan ort. Att bo kvar ter sig ologiskt.
Ida Karkiainen jobbade på ICA i Haparanda och bor kvar. Hennes bostadsort är del av hennes kompetens. Det kanske inte är det som är allra mest framträdande i hennes CV men likväl en erfarenhet som med all sannolikhet format hennes syn på både arbete, människor och politik. Det betyder mycket folk, inte minst de som man säger sig representera. Att personer som bestämmer vet hur det är och förstår en vardag bortom det som får synas och anses fint och bra. Jag uppehåller mig vid tanken av vad skeptikern tycker om ICA-handlarens personal, hur kapabel denna grupp anses vara. Och om vad det gör med ett samhälle att ens företrädare inte vet ett jota om hur ens vardag ser ut eller vilken typ av politik som behövs för att skapa verklig förändring.
Diskussionerna har varit många och, som direkt följd av hur vi konsumerar och diskuterar aktualiteter, såg jag två läger växa fram. Ett ansåg att det hela var trams och att hon blev föremål för ett politiskt drev. En annan ansåg att hennes passiva inställning gentemot sydstatsflaggan som symbol vittnar om en slapphänthet mot rasism och fascism. Men varför ansvaret bort när tveksamheter uppstår, just för att hon är från Haparanda?
Och det är med samma logik vi nu behöver fråga oss vad vi gör åt främlingsfientligheten och bristen på representationen för människor som inte är vita, som har utländsk härkomst eller som inte ses som del av majoritetssamhället. Jag tror inte Karkiainen är nazist eller att hon har för avsikt att utestänga någon av etniska eller religiösa skäl. Men diskussionerna har blossat upp och vi bör nog försöka närma oss dem med nyfikenhet och respekt snarare än en vilja att välja sida och positionera oss. För åsikterna åt båda håll är utbredda och effekterna förödande. Många erkände tonårsbus men lika många vittnar om trakasserier och rädsla att röra sig där dessa bus pågick. Blir reslutatet ängslighet eller ännu större avstånd kommer vallgravarna växa sig ännu djupare.
Jag tror nämligen det hade varit annat ljud i skällan om vi levde i ett samhälle där vi erkände främlingsfientligheten och klasshatets utbredning och effekter. Till syvende och sist handlar det om vilket ansikte makten har. Och om du jobbar på ICA eller är mörkhyad är det mindre sannolikhet att det är ditt ansikte som dyker upp i folks huvuden när det ska tillsättas tjänster och poster. Och vi har någorlunda klarat av att diskutera detta utifrån kön. Kanske är vi nu mogna att resonera kring andra faktorer. För lyckas vi bredda representationen blir det nog enklare för fler att vifta bort både musikval och snart tjugo år gamla bilder.