En lite udda fråga man som tidningsläsare skulle kunna ställa sig, är vilket av riksdagens sjutton olika utskott som man oftast får läsa om pågående ärenden i.
Är det kanske finansutskottet, som ägnar sig åt något så viktigt som vår gemensamma finansiella hushållning? Kan det i dessa oroliga tider vara Försvarsutskottet, eller Utbildningsutskottet som arbetar med den framtid som vi ska ge våra barn?
Jag har inget statistiskt underlag för saken – men om jag skulle våga mig på en gissning så är det inte något av dem. Jag tror att det utskott som oftast förekommer i rubrikerna är det så kallade konstitutionsutskottet, dit riksdagsledamöterna kan vända sig om de anser att regeringen har begått ett fel.
Det tycker den högerkonservativa oppositionen ofta. Faktum är att de tycker det så ofta att knappast går en vecka utan att en minister med buller och bång ska ”KU-anmälas” för något de betraktar som ett fel.
Så anmälde under måndagen en riksdagsledamot för Liberalerna försvarsminister Peter Hultqvist (S) till KU. Anledningen? Jo, försvarsmakten har gjort en tilläggsbeställning rörande ubåten A26.
Enligt Liberalerna borde denna beställning ha betraktats som en ”viktigare materielbeställning, och därmed omfattats av kravet på inflytande från riksdagen.
Denna anmälan kommer inte ens en månad efter en av energiminister Khashayar Farmanbar (S) från Moderaterna. Varför då? Jo, Moderaterna ansåg att Farmanbar i sina kommentarer till media inte hade beskrivit regeringens agerande i samband med EU-klassificeringen av kärnkraft som grön energikälla på ett korrekt sätt.
Med andra ord: Moderaterna tycker att en minister ska släpas inför Konstitutionsutskottet – och förmodligen rullas i tjära och fjädrar på vägen dit – för att Moderaterna inte håller med om vad han säger.
Nu ligger det tyvärr i sakens natur att en opposition inte kommer att hålla med om allt regeringen säger. De kommer att tycka att en del av regeringens handlingar är olämpliga och göra sitt yttersta för att få dem att framstå i ett sådant ljus inför väljarna.
Att då välja att anmäla en ministers agerande eller uttalande till Konstitutionsutskottet är inget mer än att ge lite mer kraft åt det egna missnöjet– och att försöka klä egenintresset och det politiska spelet i ett skimmer av juridisk prosa och legalitet.
De ständiga anmälningarna är ingenting annat än ett återkommande stycke politisk teater, och ett försök att korpa åt sig rubriker och uppmärksamhet. I nuläget får vi vara tacksamma så länge en minister inte KU-anmäls för färgen på sin slips.
Och det är synd – inte minst eftersom Konstitutionsutskottet egentligen är avsett att fylla en viktig funktion. I Sverige är det i första hand upp till Riksdagen att granska regeringens arbete – men deras förmåga att göra det hänger på att de tar uppgiften på allvar, och försöker att inte förvandla den till en cirkusföreställning.
Annars kommer det att gå som i fabeln med pojken och vargen – om en minister faktiskt skulle begå ett allvarligt felsteg, skulle det helt enkelt drunkna i mängden av lättsinniga och politiskt motiverade KU-ärenden.
Vi har sett alldeles för många exempel i omvärlden på de konsekvenser det får när förtroendet för det politiska systemet löses upp för att ta lätt på ett eroderande av normerna även här.
Högeroppositionen måste helt enkelt skärpa sig – och sluta tala till medierna med KU som megafon. Det är nödvändigt om vi ska bevara respekten för riksdagsarbetets värdighet och seriositet.