Jag växte inte upp fattigt. Visst, det fanns inga jättemarginaler och vissa större utgifter, som glasögon, fick köpas på avbetalning. Hos mig fanns inga designmöbler och märkeskläder köptes i bästa fall på rea. Men varje kväll åt vi varm, hemlagad mat och på lördagar köpte vi lördagsgodis. Sedan tidig ålder hade jag insyn i både hur bra man kan ha det men också hur tufft det kan vara för en person som i perioder både är ensam förälder ekonomiskt och känslomässigt. Det var inget jag led av men det hade jag med all sannolikhet gjort idag.
Idrottsanläggningar över hela staden, kulturskolan för att lära sig spela instrument, inte sällan direkt i skolans lokaler så det inte spelade roll om ens familj hade bil eller inte. En skola som inte krävde medhavd matsäck eller frukt och som var perfekt belägen mellan mitt område och ett villaområde. En heltidsarbetande mamma inom kommunal sektor, mindre barngrupper för både oss som barn och för henne i sin yrkesroll. Möjligheten att låna oändligt antal böcker i ett bemannat skolbibliotek. Så här i efterhand kan jag se hur mycket min hemkommun faktiskt satsade och investerade i oss. Idag känns många av de ovan nämnda tingen som lyx. En halv miljon svenska skolbarn står nämligen utan ett bemannat skolbibliotek trots att just läsning, enligt otaliga studier, är viktigt för barns möjligheter senare i livet.
Det kan finnas en hel del poänger med att jämföra med andra till exempel att växa upp i en hyresrätt, att inte ha sommarstuga eller inte åka på utlandssemester. Och trots att dessa tre; sommarstuga, solsemester och bostadsform fortsatt är utmärkta klassmarkörer så hör varken charterresor eller radhus till de mänskliga rättigheterna. Däremot vittnar dessa saker idag om större avstånd och större hinder för de barn som är utan än de gjorde när jag var liten. För växer du idag upp som jag växte upp skulle du drabbas hårt av att många av samhällets kompensatoriska mekanismer satts ur spel. Din skolgång är generellt sämre, dina möjligheter att nå högre studier likaså. Därtill är livslängden för arbetare betydligt kortare. Och då har jag inte ens nämnt vad dimensionen glesbygd innebär i denna ojämlikhetens ekvation.
Men jag fick gå i en skola fri från giriga styrelsemedlemmar, det borde alla få. En skola som faktiskt hellre satsar på en bra utbildning och är villiga att betala den löneskillnad det är mellan behöriga och icke-behöriga lärare. Där det faktiskt inte lönar sig att fuska och sätta glädjebetyg eller att dra ner på undervisningstimmar eller kvalitet. Där tillräckligt med personal finns och en lärare inte behöver vara både lärare, elevassistent, kurator och ordningsvakt. Med skolböcker, fritidsverksamhet och lärartäthet. Så är det inte för alla idag.
Men dagens ordning är ingen naturlag och ansvaret behöver inte ligga på var och en som individ eller ens på familjeenheten. Välfärdssamhällets tanke är nämligen den raka motsatsen till det och i ett välfärdsland får inte ojämlikheten drabba barn. Alla ska som individer kunna frodas men ansvaret, det delar vi på för alla ungar är allas ungar. Och att veta att ens ungar har möjlighet att utforska både sig själva och sin omgivning genom till exempel subventionerade fritidsaktiviteter efter skolan och på lov är även det ett politiskt val, och vägval. Det står mellan jämlikhetsskapande satsningar eller nedskärningar och ökade klyftor. Vad väljer du?