Vintern är en lång och för många kämpig säsong. Kanske känns det lite ljusare i takt med att dagarna blir något längre men vissa skuggor vilar tungt över många oavsett soltimmar. Vi försöker med tända ljus och promenader i solen, när den väl behagar att kika fram, stävja känslan av att det ändå är rätt mycket vinter kvar. Vissa känner med sig att ekonomin är något ansträngd till följd av julledighet, elräkningar och drivmedelspriser. För andra är oron helt oberoende av säsong och väder. Oavsett vad vissa verkar vilja påstå påverkar ekonomin hur vi mår. Man blir kanske inte lycklig av pengar men livet blir ganska mycket lättare.
I LOs rapport “Makteliten - slår rekord trots pandemin” konstaterades det att en VD tjänar 65 gånger mer än en industriarbetare. Inte en undersköterska, inte en butiksanställd eller ett cafébiträde utan en industriarbetare. Industrin, en erkänd och prioriterad del av svensk arbetsmarknad och som genererar tillväxt, möjlighet till omställning och som verkat normerande för övriga svenska löntagares lönesättning via “märket”.
Vänsterpartiets Ulla Andersson stoltserade häromveckan med att de i hennes parti minsann låter stora summor av sina arvoden gå tillbaka i form av partiskatt. Denna partiskatt hindrar politiker från att bli rika, menar hon. Tanken är fin och går i linje med vad deras medlemmar anser vara rimligt vilket är demokratiskt föredömligt. Självklart är politikers löner är höga och kritiken mot dem kan i vissa fall vara befogad men i relation till näringslivets 65 gånger lön bleknar de 4,3 industrilöner som går på en politikers.
Det perspektiv som alltså saknas i denna ekvation, och riskerar att falla i glömska, är att det sällan är inkomstmiljonärer vi pratar om när vi pratar om rika. För trots att begreppet är subjektivt och relativt skulle de flesta nog enas om att de egentliga, ordentligt kännbara skillnaderna är andra. Ganska få är VD. De som ärver pengar, får pengar och tjänar pengar på att äga och förvalta kapital, de som säljer en bostad och gör miljonvinst är desto fler.
Vad gör det med en befolkning att det lönar sig mer att äga och sälja saker än att arbeta? Och hur ärligt, härligt och rättvist är det att vissa får betala mindre skatt trots att vinsten i relation till arbete inneburit mycket mindre ansträngning? Tjänar du pengar på en bostad skattar du mindre än när du jobbar. Ärver du pengar, det vill säga föds in i “rätt” familj, är skatten lika med noll.
Har du inte haft turen att ha gjort bostadskarriär, lyckats hålla ihop ditt äktenskap eller undvikit deltidsarbete och arbetslöshet så kan livets höst bli tuff. Barn till äldre som inte har gjort bostadskarriär eller är höginkomsttagare behöver i större utsträckning stötta sina föräldrar ekonomiskt. Därtill är de ekonomiska tillgångarna ojämställt fördelade och kvinnor halkar efter ytterligare. Pandemin har blottlagt stora brister i det offentliga men har också ökat på de klyftor som redan innan varit plågsamt kännbara för stora grupper.
Det har vädrats en hel del kritik mot höjda skatter som jämlikhetsskapande ingrepp. De har kallats stelbenta, bakåtsträvande, giriga. Skatt-rea för dom som redan har mycket borde röra upp desto mer. De allra flesta tjänar nämligen på att som har allra mest bidrar lite mer. Att de procentuellt bidrar mindre än de grupper som har allra minst är förkastligt.