När danskarna gick till val i torsdags blev rösträkningen en riktig rysare. Med minsta möjliga marginal blev det maktskifte i Danmark. Socialdemokraternas partiledare Helle Thorning-Schmidt får nu överlämna regeringsmakten till Venstres Lars Løkke Rasmussen trots att hans parti gjorde ett katastrofval och fick ett minskat väljarstöd med hela 7,2 procentenheter. Socialdemokraterna ökade sin väljarandel med 1,5 procentenhet men i och med att Det Radikale Venstre (R) och Socialistisk Folkeparti (SF) mer än halverades i valet förlorade det röda blocket majoriteten i Folketinget. Valets stora vinnare Dansk Folkeparti (DF) som blev största borgerliga parti efter att ha ökat från 12,3 procent i förra valet till 21,1 procent i torsdagens val.
Den stora paradoxen i svallvågorna efter det danska valet är att Socialdemokraterna förlorarstatsministerposten efter att ha gjort ett bra val, Venstre vinner statsministerposten efter att var fjärde väljare som röstade på dem förra gången nu vände partiet ryggen och att det största partiet på den borgerliga sidan kanske inte ens kommer att ingå i den borgerliga regering som ska tillträda. Man kan lugnt säga att det är uppochnervända världen i Danmark.
Vad var det då som hände i det danska valet och som partierna både på vänsterkanten och på högerkanten borde studera närmare för att inte upprepa de danska systerpartiernas misstag? För det första handlar det naturligtvis om hur de två tidigare dominanterna i dansk politik, Socialdemokraterna (S) och Venstre (V), har förhållit sig till Dansk Folkepartis främlingsfientliga invandringspolitik under den gångna mandatperioden i allmänhet och i synnerhet under valrörelsen.
Det man kan notera är att båda partierna i allt högre grad har kommit att förflytta sig i riktning mot den hållning i invandringspolitiken som DF under lång tid har haft. Strategin har uppenbarligen varit hos såväl S som hos V att försöka vinna tillbaka väljare som gått till DF genom skärpningar inom invandringspolitiken. Effekten av detta har knappast varit den som S och V har önskat. I stället för att vinna tillbaka väljare från DF verkar denna strategi i stället ha haft som effekt, att den förflyttning som S och V har gjort, att agerandet från S och V gett legitimitet åt Dansk Folkeparti. Detta har i stället för att vända på väljarströmmarna till DF fått till effekt att ännu fler väljare upplevt att DF varit okej att rösta på. Framförallt har det faktum att Socialdemokraterna och Venstre talat mer om invandringspolitiken under valrörelsen bidragit till att sätta Dansk Folkeparti i centrum för valdebatten. Detta har naturligtvis gynnat DF i mycket hög grad.
Den slutsats som de svenska partierna borde dra av detta är att det knappast är någon framgångsväg att försöka kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik i någon på ytan mer smaklig lightvariant för att stoppa upp väljarflykten till SD. I dagsläget är det de borgerliga partierna som visat tendenser att gå i den danska fällan. Socialdemokraterna har hittills hållit rågången gentemot Sverigedemokraterna, även om vissa uttalanden från stefan Löfvens sida har kunnat tolkas som om även Socialdemokraterna är på väg att skärpa tongångarna. Å andra sidan har inte heller de etablerade partiernas tystnad kring migrationspolitiken ha missgynnat SD. I stället måste de svenska partierna lyfta migrationsfrågorna och presentera en motbild till Sverigedemokraternas schabloniserade och ytterst förenklade bild av Sverige som ett land som på intet sätt tjänar på invandringen.
För Socialdemokraternas del är det av yttersta vikt att motbevisa SD:s påståenden om att det är invandringen som utgör hotet mot den svenska välfärden och i stället visa på sambandet mellan de stora skattesänkningar som alliansen genomförde och försämringarna i den svenska välfärden. S måste också lägga krut på att visa väljarna vilka bemanningsproblem som välfärdssektorn står inför om vi inte kan öka den svenska befolkningen i arbetsför ålder. SD har tyvärr lyckats sätta bilden av att dessa resonemang är grundlösa och att det bara är etablissemangets sätt att försöka rättfärdiga den migrationspolitik man för. Detta handlar således om en gedigen folkbildningsinsats som måste genomföras.
För det andra blev de skillnaderna mellan de stora partierna, Socialdemokraterna och Venstre, alldeles för otydliga under den gångna mandatperioden. De danska väljarna upplevde att det inte spelade någon roll om Danmark styrdes av en S-ledd regering eller en V-ledd. Den ekonomiska politiken skulle i stort sett bli densamma oavsett vem som skulle styra landet. Detta tillät väljarna att sätta andra frågor. Läs invandringspolitiken, i centrum när man skulle göra sitt partival på valdagen. En annan faktor var att Socialdemokraterna misslyckades med att visa att man är välfärdens störste förkämpe. I och med att DF lyfte välfärdsfrågorna parallellt med invandringsfrågorna kunde man även locka missnöjda vänsterväljare. Detta om något borde vara en varningsklocka för den svenska vänstern.
För det tredje måste de stora förlusterna för Socialdemokraternas koalitionspartier uppmärksammas. Det är uppenbart att Det Radikale Venstre och Socialistiskt Folkepartis väljare upplevt att partierna inte fått igenom tillräckligt av sin politik i samarbetet med S och att regeringens politik legat för långt till höger. Detta tål att tänka till över för de svenska Socialdemokraterna så att inte priset blir för högt för MP och V i nästa val. Det danska valet har verkligen visat att en kedja inte är starkare än dess svagaste länkar.
Svensk och dansk politik ligger längre från varandra än vad de flesta av oss tror. Men det finns ändå all anledning för oss svenskar att analysera valet grundligt om vi inte vill uppleva ett valresultat á la Danmark vid 2018 års val. Det finns säkert mycket 7mer att lära än vad som framgår i texten ovan.