Att stärka försvaret kommer inte att vara gratis

Föreställ dig för ett ögonblick ett mindre europeiskt land, med runt tio miljoner invånare. Landet ifråga är på många sätt lyckligt lottat med goda relationer till grannländerna, en väl utbyggd välfärd och infrastruktur och ett relativt högt välstånd. 
I detta fiktiva land råkar det ha blivit så – vi säger råkar, fast vägen dit förstås har kantats av en lång rad medvetna politiska beslut – att ojämlikheten, som för ett fyrtiotal år sedan var relativt liten, sedan dess har ökat dramatiskt.
Visst har de allra flesta kanske blivit något litet rikare – men tack vare generösa regleringar och avdrag, inkomster på kapital och slopade skatter har de allra rikaste dragit ifrån. Deras andel av den samlade rikedomen har med tiden bara blivit större och större. 
Låt oss också anta att detta land trots allt inte saknar vissa problem. 
Där finns nämligen en organiserad brottslighet som man skulle vilja bygga ut polisen för att möta, en personalbrist inom vården som år efter år bitit sig fast och kanske också en aggressiv och mäktig granne i närområdet, som man vill rusta sitt försvar för att inte behöva frukta.
Om vi alla ställde oss frågan vad ett land som befann sig i denna situation skulle kunna ta sig till, så är svaret enkelt och ligger nära till hands. 
För att ha råd med de satsningar som verkligen behöver göras, så borde landet höja skatterna en smula för de allra rikaste – de, om någon, borde ju ha möjligheten att dela med sig av en del av sitt nyvunna välstånd. 
Nu är detta förstås inte fråga om ett fiktivt land, utan om det Sverige som vi alla känner till – och alltså kan det inte ha varit särskilt överraskande för någon att landets socialdemokratiske finasminister Mikael Damberg nyss kom med just ett sådant förslag. 
I Ekots lördagsintervju öppnade han för att de tunga satsningar som behöver göras på försvaret under de närmaste åren skulle kunna finansieras med en särskild skatt riktad mot de allra rikaste i vårt samhälle.
Det borde faktiskt vara en självklarhet – och det är jag på goda grunder övertygad om att många av dem som faktiskt är väldigt rika i det här landet också tycker. De kan också vara solidariska, och vill i många fall säkert också vara med och bidra mer till försvaret och den gemensamma välfärden.
Det är nu en gång en åsikt de inte delar med alla – reaktionerna från den klassiska skattesänkarhögern i Moderaterna och Skattebetalarnas Förening var nämligen rasande; ja, lyssnar man på dem låter en höjning av skatterna för det här landets allra rikaste som en direkt förolämpning från regeringens sida.
Det är – och har alltid varit – svårt att förstå varför det ligger i Moderaternas intresse att agera betjänt åt näringslivets och de superrika. Men den här gången kräver deras protester faktiskt en allvarligt menad förklaring. 
Det är nämligen så att även Moderaterna vill att det svenska försvaret ska stärkas och att polisen ska tillföras yttre resurser – men hur har de tänkt göra det och samtidigt hålla den svenska statsbudgeten i balans i de svåra tider som just nu verkar ligga framför oss?
Det svaret kan inte baseras på önsketänkande eller ekonomiska glädjekalkyler – för Sverige är när allt kommer omkring inget fiktivt land på vilket man kan genomföra vilka ekonomiska experiment man har lust.
Det är det hemland som vi alla vill hjälpa till att vårda, reformera och försvara – och ska vi klara det måste alla vara beredda på att bidra och hjälpa till, och se till att de förslag vi lägger är tryggt och solidariskt finansierade.