LEDARE: Win-winsituation eller inte?

Om man begränsar analysen av avdragen för hushållsnära tjänster till en företagsekonomisk analys, eller till en analys på individnivå, så är det lätt att försvara reformen. Att människor som får tillgång till kraftigt subventionerade hushållstjänster och får tid över till annat är positiva är inte underligt. De hemtjänstföretag som nu får skattehjälp för att skapa en ökad efterfrågan för sina tjänster gnuggar också händerna. Dumma vore de annars. Och att människor som tidigare stått långt från arbetsmarknaden, på grund av strukturfel i det svenska samhället, och som nu fått in en fot på är glada är också helt naturligt. Analysen kan vara så enkel. Om man bara skrapar på ytan vill säga.
Men det är också lätt att förstå de kritiker som är oroliga för att man tack vare skattesubventionerna skapar en ny låglönesektor på svensk arbetsmarknad.

I många fall så beskrivs också reformen som en win-winsituation för alla inblandade. Och det är ju lätt att det kan uppfattas så när reformen beskrivs som kostnadsneutral och man inte går in på ett djupare resonemang om hur så kan vara fallet. Vad är det som gör att en så dyr reform inte kan kosta något?
Svaret är enkelt. Hela resonemanget bygger på att svarta jobb har blivit vita, och att "nya" tidigare obeskattade pengar kommer in i skattesystemet. Det är alltså pengar som borde funnits i systemet tidigare och kunnat användas till exempelvis vård, skola och omsorg. Det är alltså inga nya fräscha pengar som kommer in i systemet.
Om man väljer att se pengarna som något som aldrig skulle ha funnits i systemet och således inte skulle kunnat räknas med så blir reformen "gratis".
Men om man utgår ifrån det faktum att svarta jobb är olagliga kan slutsatsen bara bli en. Nämligen att reformen inte är någon "gratisreform" för statskassan, utan tar resurser som redan tidigare i rättfärdighetens namn skulle funnits att fördela. Avdragen för hushållsnära tjänster har helt klart alternativkostnader, i form av mindre resurser till vår gemensamma välfärd.

Hur kan man då påstå att reformen är dyr när många hävdar att den är gratis? Det är bara att läsa dem före detta TCO-ekonomen och fil. dr. i nationalekonomi Roland Spånts artikel i Svenska Dagbladet den 7 mars. I denna artikel analyserar han både de sysselsättningseffekter som reformen har haft och vilka kostnader som reformen orsakat statskassan. Hans slutsatser skiljer sig en del från de siffror som snurrar i debatten.
Maud Olofsson har till exempel pratat om 11 000 nya jobb och Svenskt Näringsliv om totalt
11 000 jobb i sektorn. Spånt konstaterar att kostnaden för varje nytt heltidsjobb som tillkommit inom den hushållsnära sektorn ligger på 800 000 kronor. Om Spånt har rätt eller inte kan man säkert tvista om, men beräkningen bygger i vart fall enbart på beräkningar av kostnadssidan och tar inte hänsyn till de ekonomiska intäkterna för "avsvartifieringen" av tidigare jobb i den hushållsnära sektorn.

Det är i skenet av detta som avdragen för hushållsnära tjänster måste bedömas. Tycker man det är värt med 800 000 kr/jobb/år för att familjerna ska få hjälp med livspusslet, hemtjänstföretagen ska få hjälp med efterfrågestimulans, att människor som stått långt från arbetsmarknaden ska få komma in på denna och att de människor som tidigare "tvingats" anlita svart städhjälp nu ska få slippa sitt dåliga samvete så ska man vårda reformen. Tycker man att pengarna gör bättre nytta någon annanstans i vår gemensamma välfärd ska man avskaffa avdragen för hushållsnära tjänster.

Ledare: Win-winsituation eller inte?