Wibe tar över Junilistan
Sören Wibe blir en av två partiledare, eller om man så vill språkrör för Junilistan nu när Nils Lundgren lämnat ledningen för "sitt" parti. För Lundgren upplevs säkert Wibe som en önskekandidat i toppen på ett parti som sannolikt kommer att gå samma väg som Ny demokrati: Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Den förre socialdemokraten Sören Wibe ska bli Junilistans nya frontfigur, men partiets bäst före dagar är sedan länge över.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den EU-kritiska hållningen är och har varit Junilistans enda profilfråga. Med Sören Wibe i ledningen fortsätter självfallet den linjen. Bilden av ett enfrågeparti förstärks, eftersom Wibe gjort EU- motståndet som en livsuppgift. Frågan är om så många väljare längre delar Junilistans politik. Riksdagsvalet 2006 blev en katastrof. Man kan slåss mot väderkvarnar, men hur länge? Detta när nu 27 av Europas länder är medlemmar i EU och fler står på kö.
Visst är EU byråkratiskt och inte sällan flummigt. När det gäller arbetsrätten och kollektivavtal vet i dag ingen vilket ben EU står på. I så motto har Sören Wibe en poäng, men Junilistan får kämpa med Sverigedemokrater och vänsterpartister om att locka EU-motståndare inför det valet till EU-parlamentet 2009.
I EU-parlamentet har Junilistan tre ledamöterna. Ytterst lite har man hört av dessa. Inte ens Nils Lundgren har lämnat hör- eller synbara avtryck. Partiets sympatisörer finns både till höger och vänster på den politiska skalan. Samtidigt måste man trots allt komma ihåg att Junilistan fick 14,5 procent av rösterna vid förra valet till EU-parlamentet med denna plattform är man ingalunda ofarliga. Både alliansen och socialdemokraterna måste se upp. Sören Wibe har säkert många sympatisörer till vänster, men krumsprånget till Junilistan känns lite övermaga. I och för sig kan han luta sig emot att Junilistan är ett tvärpolitiskt parti, men det måste också finnas ett bredare politiskt innehåll i ett parti än att ensidigt vara emot EU, men kanske finns det utrymme för ett någorlunda rumsrent missnöjesparti efter Ny demokratis kollaps.
Missnöjet med etablerade partier är Sverige är inte ensamt om. Vi ser motsvarande missnöje runt om i de stora demokratierna. Det betyder självfallet inte att svenska politiker kan slå sig till ro. Människor som känner sig frustrerade väljer bort politiken eller vänder sig till missnöjespartier och enfrågepartier. På sikt kan detta vara ett hot mot demokratin. De som har mest att vinna på ett tryggare och rättvisare samhälle marginaliseras medan de grupper som slår vakt om individuella lösningar blir vinnarna. Liksom de krafter som styr samhällsutvecklingen mot större klyftor.
När Junilistan åter börjar röra på sig, finns det därför anledning för den politiska vänstern att på ännu större allvar attackera grunderna till de misstroende mot politik och politiker som finns hos alltför många medborgare. För socialdemokraterna är det utifrån detta perspektiv viktigt med en politisk nytändning som måste samla hela partiet. Färdriktningen får inte tas ut uppifrån utan komma genom rådslag nedifrån. Just nu pågår det jobbet. Förhoppningsvis får vi snart se resultaten. Det är politikens innehåll, och viljan att driva en politisk linje för de breda samhällsgruppernas bästa som måste vara huvudvägen för den politiska vänstern. Inte en splittrande allianspolitik för ett fåtal.
Alltså; mer konfrontation och mer känsla i politiken. Dags för nya tag. Men Junilistans tid är nog förbi. Även med Sören Wibe i toppen.