Somliga politiska frågor har en benägenhet att ständigt återkomma. En sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet får snart räknas till de eviga. Närmast att förverkligas var tanken i början av 1970-talet. Men dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin hade gravt missbedömt den egna partiopinionen, gick på pumpen och var själv sen nära att avgå i besvikelse. En skillnad mot då är att det nu tycks vara ungdomsförbunden som driver idén. Tidigare har det varit där motståndet varit starkast.
Tanken att två krisande partier skulle bli starkare om de slås ihop till ett kan tyckas lockande, men bygger i grunden på önsketänkande. Varför stanna vid två förresten; varför inte räkna in även KD i den nya kriskartellen? Nja, företag kan fusioneras, med politiska partier är det svårare. Och att slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet vore just nu, för att låna ett uttryck från Ådalen, ungefär som att koppla ihop två sjunktimmer.
I och för sig vore det bra om det hände något nytt. Vid ingången till 2011 ter sig ju svensk politik grå och jämnstruken. Bristen på radikala visioner är slående och det saknas politiker med lyskraft. Ett av de få undantagen var Sören Wibe, tyvärr alltför tidigt bortgången strax före årsskiftet. Han var född jämtlänning, men det var Umeå och Västerbotten som skulle bli basen både för hans akademiska och politiska karriär.
Själv kom jag att följa honom på nära håll ända sen 1970-talet, då han var debattglad ung företrädare för dåvarande Vpk i Umeå kommunfullmäktige. För socialdemokratin lokalt blev han en välkommen förstärkning efter övergången dit på 1980-talet och han kom också att företräda dess idéer i såväl EU-parlamentet som riksdagen.
I debatten inför folkomröstningen om EMU kom han att spela en central roll på Nej-sidan. Efterhand blev han också alltmer kritisk mot det egna partiet i EU-frågan.
Socialdemokratin har ju haft sina problem med professorer - särskilt de i ekonomi. Men i motsats till Assar Lindbeck och Bo Södersten förblev Sören Wibe sina grundläggande vänsteridéer trogen, även om EU-kritiken drev honom över till Junilistan inför senaste EU-valet.
Orädd, debattglad och medial är ord som lätt kommer före i samband med Wibe. Det gjorde honom knepig för partihierarkier, men desto mer populär bland väljarna. Att han var akademiker var aldrig någon belastning; han förenade saklig tyngd med lättsam framtoning på ett sätt som är lika sällsynt i politiken som i vetenskapen.
Så roligt att rösta i ett riksdagsval som då det 2002 gavs möjlighet att kryssa för Sören Wibe har det aldrig känts och jag vet att vi var många på vänsterkanten som delade den känslan.
Själv var han nog i grunden ingen partiman alls. Snarare en politikens fribytare, om än ideologiskt fast förankrad till vänster. I politiken behövs det många sorter, alla kan inte vara rebeller, i varje fall inte samtidigt.
Alla politiker kan alltså heller inte vara som Sören Wibe, men nog skulle politiken bli mindre förutsägbar och roligare om fler var det. Han hade mycket ogjort och skulle ha behövts länge än för att sätta fart och färg på vänsterdebatten.