I alla samhällen skapas det gränser mellan dem där uppe och där nere. Det kan vara allt från tydliga gränsdragningar och barriärer, som att vissa inte får köra bil på grund av kön, eller att speciella domstolar dömer överheten, till osynliga stilmarkörer som klädsel eller umgängesstil.
I takt med att traditionella klassgränser suddats ut i Sverige (även om de rent faktiskt finns kvar) har det blivit svårare att skilja mellan arbetarklass och medelklass. Och överklassen har tagits ner på jorden. Vi är inte rädda vare sig för kyrkoherdar, rektorer eller domare. Däremot har vi tagit till oss andra klassdragningar som pekar ut folk med dålig stil.
Ett uttryck för detta är "White Trash" som hämtats från USA. Det kan vara en smygfet kvinna i trettioårsåldern med stripigt fett hår med tydlig utväxten, då det hemmafärgade håret nu finns långt ifrån hårbottnen. Hon har urtvättade, dåligt sittande linnen som avslöjar inte bara det fjärde barnet (med den femte mannen) utan även en bh i neongul eller chockrosa färg. Och mjukisbyxor som sitter så långt ner att stringtrosan i matchande färg som bh:n demonstrativt syns. Så förstås trasiga gympaskor tillsammans med en alldeles för stor dunjacka fulländar bilden.
Och killarna då? White Trash-grabbar bär Adidasbyxor med knappar i sidan och precis som sin "kärring" (som de kallar sina flickvänner) bär de linnen oavsett om de har ölmage eller är vältränade. Halskedjor och tumring i fejkguld och hoodie som är köpt på den lokala marknaden och är en kopia på Ed Hardy. Det där med att duscha tycks vara lika intressant som politik (klagar på politiker men röstar inte, eller om de gör det, så gissa vilket parti!). De är inte heller så intresserade av utbildning och preventivmedel.
Cigarettrökande, öldrickande och snus är ett mycket bra kännetecken för White Trash som att deras barn har kamoflagebrallor, blir matade på Donken eller rent av en korv på Statoil. Ett annat kännetecken är tribaltatueringar (för tjejer i svanken och för killar på överarmen). Ibland tatuerar de in sin nuvarande partners namn på kroppen. Då förhållandet tagit slut tatuerar man över namnet med ylande vargar eller en drake. Har man många tatueringar på kroppen finner man ingen röd tråd mellan dem. Namn, vilda djur, tribaler och eldflammor. Som en dagbok över periodfyllor och kärlekspsykoser. För att inte tala om de som tatuerar in ordspråk på latin utan att veta vad de betyder eller ordens djup, typ Veni Vidi Vici och Carpe Diem. Dessa ska helst sitta där rygg övergår till nacke på tjejer och underarmen på killar.
Så där kan vi hålla på. Och markera reviret mellan "oss" och "dom andra". Lösningen på 1900-talets klassklyftor var arbete åt alla, så småningom mildrat till "full sysselsättning" och längre ner i djupet, "minskad öppen arbetslöshet". Men hur hanterar vi klassmarkörer som bygger på stil och hållning? Folkbildning? Låtsas som det inte finns skillnader? Eller kommer vi alla att så småningom ha backslick, Hackettpiké, ridjacka och bruna handskar i fejkskinn?