Utrikesminister Margot Wallström vårdar arvet från Hjalmar Branting, Olof Palme, Anna Lindh och andra socialdemokratiska internationalister.
”Sveriges utrikespolitik ska i denna tid av både hopp och förtvivlan vara aktiv, orädd och konstruktiv”, slog Margot Wallström fast när hon presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration i riksdagen i förra veckan.
Wallström gjorde en rad viktiga markeringar. Några exempel:
”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl.”
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land.”
”EU är Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska arena.”
”Rysslands olagliga annektering av Krim och militära närvaro i östra Ukraina utgör flagranta brott mot folkrätten.”
”Med 60 miljoner människor på flykt kan vi inte ha en situation där vissa länder köper filtar medan andra investerar i taggtråd.”
”Assadregimens liksom Rysslands bombningar av oppositionen är oacceptabla”
”Våldsutvecklingen och situationen för mänskliga rättigheter i Turkiet är oroande.”
”Sveriges erkännande av Palestina syftar till att skapa momentum för tvåstatslösningen.”
”Målet är att finna en rättvis, ömsesidigt accepterad lösning på konflikten som tillgodoser västsahariernas rätt till självbestämmande.”
”En särskild ambassadör för mänskliga rättigheter ska utses.”
”Regeringen tillsätter en särskild ambassadör för arbetet med internationell nedrustning.”
I stort finns en bred politisk uppslutning kring den svenska linjen i utrikes- och säkerhetspolitiken. När det gäller synen på svenskt medlemskap går dock en rågång mellan den rödgröna regeringen och den borgerliga alliansen.
Centerpartiet, som tidigare månat om den svenska alliansfriheten, hör numera till Nato-vurmarna. I riksdagsdebatten ansåg Kerstin Lundgren (C) att den militära alliansfriheten inte längre tjänar Sverige. Och Karin Enström (M) spädde på och undrade varför det är så svårt att diskutera Nato-medlemskap.
Margot Wallström gav dock svar på tal och menade att de borgerliga bara har ett svar på alla säkerhetspolitiska utmaningar, Nato.
”Om man bara har ett verktyg, en hammare, kommer alla problem att se ut som spikar. Spänningen har ökat, det är viktigt att säkerhetspolitiken inte svajar”, replikerade Wallström.
Det är en linje som även har förankring i det svenska folkdjupet. Det syns bland annat i en opinionsmätning som DN/Ipsos presenterade i början av året. Hälften, 50 procent, tycker att Sverige ska stanna utanför Nato. En stor andel är osäkra. Bara 34 procent tycker att Sverige ska gå med.
Den militära alliansfriheten innebär inte heller att Sverige mäler sig ur den internationella gemenskapen. Verkligheten visar tvärtom motsatsen. Sverige är aktivt och pådrivande i FN, EU, OSSE, UNHCR och en rad andra internationella sam¬arbetsorganisationer.
Sverige utesluter dessutom inte militärt samarbete med andra. Till exempel har Sverige och Finland numera ett långtgående försvarssamarbete. Det handlar om bland annat gemensamma övningar, informationsutbyte och användande av hamnar och flygplatser i respektive länder. Sverige deltar dessutom, när vi själva så beslutar, i samövningar med Nato.
Vi är absolut inte ensamma eller isolerade, som en del gör gällande. Men poängen är att det är svenska folket självt som bestämmer villkoren för samarbetet.
Den militära alliansfriheten har heller aldrig gjort oss till passiva åskådare till det som sker i världen.
Sverige har genom diplomati, medlingsinsatser och bistånds¬politik skaffat sig ett anseende i världen som en nation som står upp för fred och solidaritet med världens fattiga.
Det är en fin gammal tradition som Margot Wallström både sköter om och utvecklar genom sin feministiska utrikespolitik.
Det är en klok inriktning. Det skadar inte Sverige att vara känt som ett land som står upp för fred, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Motsatsen vore värre.