Visst behöver vi första maj
Arbetartradition. Första maj närmar sig. Uppslutningen i demonstrationstågen brukar numera vara si så där. Leden har glesnat. Ändå lockas fortfarande många att sluta upp även om huvudparollerna i dag mest kläcks av annonsbyråer. Annat var det förr.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Så rapporterades om den första maj, då arbetarrörelsen för första gången samlades till demonstration i vårt land. Året var 1890. Sedan dess har det gått 116 år. Tiderna har förändrats liksom demonstrationerna. Då handlade parollerna om demokrati och rättvisa: Åtta timmars arbete! Åtta timmars fritid! Åtta timmars vila!
Förr var första maj verkligen arbetarrörelsens högtidsdag. Människor gick mer eller mindre man ur huse för att delta i socialdemokraternas demonstrationståg. Så var förhållandena runt om i landet, men särskilt i de traditionella bruks- och industriorterna. Första maj blev så småningom en helgdag. En viktigt sådan.
Under 1970-talet började demonstrationsleden glesna. När man gick till Folkets park eller någon annan samlingsplats var det som bäst något hundratal människor som ställde upp.
Trots allt har första maj hållit ställningarna hyggligt under de senaste decennierna, men i dag är det många som ifrågasätter traditionen med demonstrationerna. En del arbetarekommuner har också ställt in årets upplaga. Andra har gjort om första maj till en familjedag i stället för att demonstrera.
Samtidigt hörs allt fler röster från borgerligt håll om att första maj numer är så föråldrat och inskränkt, att det vore hög tid att avskaffa denna dag som helgdag. Framförallt från historielösa nyliberala moderater.
Även från lättmoderater inom socialdemokratin hörs röster om det otidsenliga med första maj med dess röda fanor. Ännu håller dock Första maj greppet om den socialdemokratiska rörelsen och många aktiva. Det är en tradition att slå vakt om och en helgdag att värna om.
Sedan är det inte att förvånas över att många trogna socialdemokrater anser att första maj inte längre berör dem på samma sätt som förr. Rörelsens ledning lyssnar när det passar och bryr sig inte alltid m vad fotfolket tycker. Kampen har förbytts i förvaltande.
Visst är det viktigt, att som detta år manifestera inför det kommande valet och för våras fackliga rättigheter, men det ska vi göra varje dag, men de orättvisor och de klasskillnader, som är så synliga i dagens samhälle få en mer framskjuten plats när arbetarrörelsens demonstrerar.
Så den som talar om demonstrationstågens snara död har inte lyssnat till den uppgivenhet som finns bland många i dagens samhälle, där förväntningar på socialdemokratin och regeringen är stora och där välfärden och rättvisefrågorna fortfarande är centrala. Landet är inte färdigbyggt. Inte på länga vägar. Därför finns all anledning att demonstrera.
Trots motstånd och ett växande ointresse är Första maj dessutom fortfarande den enda verkligt stora möjligheten för den samlade arbetarrörelsen att visa vad facklig-politisk samverkan betyder i verkligheten. En samverkan som måste utvecklas, inte avvecklas om arbetarrörelsen ska stå stark.
Första maj har fortsatt en viktig mening för arbetarrörelsen. Detta trots allt tal om dess otidsenlighet.