Rätt ofta tjatas det om att politiker borde ha fler visioner. Att alla partier är så lika. Att väljarna vill ha mer karisma.
Det mesta av detta är struntprat.
Om det var visioner vi vill ha, varför har då alla skällt som bandhundar på Sverigedemokraterna, som har sina rötter i en starkt visionär brunaktig rörelse? Eller varför röstar inte folk på kommunisterna, trots deras schwungfulla visioner?
Nej, om folk ville ha visionärer så röstade de också på dem. Fast visst, kanske ligger den ändå något i ropen på visioner. Så här är det:
För det första är visioner inte detsamma som utopier. En utopi är en dröm om ett samhälle som inte finns. En visionär utopi blir således en framtidsbild som bygger på fantasier. Ungefär som religiösa föreställningar om en värld där döden är avskaffad, mjölk och honung flyter, alla är änglar och lejonen leker med lammen.
Utopivisioner samlar inte fler anhängare än vad som får plats på ett vanligt möte med Jehovas Vittnen.
För det andra kan visioner vara principiella. Vi kan exempelvis ha en vision om att ingen ska bli mördad. Men vi vet att det inte går att genomföra en samhällsordning där det bland 8 miljarder människor på jorden blir helt fredligt. Men vi kan ändå upprätthålla principen.
De flesta politiska visioner är av denna principiella typ. Politikerna säger exempelvis att de vill minska antalet skadade och döda i trafiken, de har till och med en nollvision. Men samtidigt vet vi alla at det inte går att genomföra i verkligheten. Så länge det finns unga män och motorfordon kommer det att dö x antal i trafiken. Men vi kan sträva dit, fast välja metoder som är förnuftiga.
Här glider visioner över till en tredje sort, nämligen att den inskränker sig till något som är rimligt att genomföra.
Förr var det exempelvis ett tak över huvudet, varmvatten i kranen och vattenklosett som var den politiskt genomförbara visionen. Det var också därför som partier förr i tiden uppfattades som lysstarka - därför att de konkret kunde medverka till att genomföra sådant som folk behövde.
Idag är det lite svårare. Och om det finns ett konkret visionärt program blir det inte mycket sexigare än vad dagens politiker lyckas åstadkomma.
Så därför, om vi nu ska ha visioner, låt oss kläcka några:
En vision är att infrastrukturen ska fungera bättre, så att tågen går i tid och stora urbana centra har feta motorvägsleder och Internet finns väl fungerande i stort sett överallt.
En annan vision är att dagens politiker tar sitt långsiktiga ansvar för vatten- och avloppsnätet, eftersom det på många håll behöver renoveras rejält. En väl fungerande toalett är nämligen ett av de bästa vi har åstadkommit under det senaste århundradet.
Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte vara.