Vinna val går an men regera sen ...
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Septembersolen värmde från en molnfri himmel, men det hjälpte inte; han hade förstås rätt: Hösten är vemodig, den påminner om vår förgänglighet.
Och som gäller oss som individer gäller givetvis även för regeringar.
Även om den just nu karskar upp sig med utspel var och varannan dag vore det ju lögn att påstå att det skulle se särskilt ljust ut för alliansregeringen när vi nu går in i mandatperiodens andra halvlek.
Det måste kännas vemodigt, åtminstone i borgerliga sinnen.
Till någon tröst för Reinfeldt & Co kan möjligen vara att det trots allt inte är i höst folkets dom ska falla utan först om två år. Och att det ser lika dystert ut även för andra
regeringar, oavsett om de leds av Sarkozy, Gordon Brown
eller Jens Stoltenberg.
Några politiska vänstervindar blåser det ju inte direkt över Europa.
Är det uppåt för svensk socialdemokrati - så långt väljarbarometrarna visar - gäller motsatsen för en rad systerpartier. Brittiska labour är på väg mot en valkatastrof, tyska SPD likaså och Frankrikes socialister slåss inbördes.
Inte heller i våra nordiska grannländer har socialdemokraterna anledning att jubla. I Norge regerar visserligen arbeiderpartiet - i koalition med centern (!) och sosialistisk venstre - men är opinionsmässigt distanserat av högerpopulisterna i fremskrittspartiet.
Dilemmat kan beskrivas enkelt: Att formulera ett nytt projekt, bortom välfärdsstaten, som kan vinna både traditionella arbetarväljare och den nya medelklassen. Och det har socialdemokratin lyckats dåligt med hittills.
Riktigt säkert om dagens politiska vindar tycks bara vara att de som ska regera oavsett kulör får göra det i motvind.
Väljarna blir alltmer ombytliga, ingen statsminister tillåts längre bli sittande i decennier, som vår Tage Erlander (1946-1969). Men inte ens han hade det heller alltid så muntert:
- Valrörelser går nog an, bara man slapp regera efteråt, som han så galghumoristiskt anförtror sin dagbok några veckor efter valet 1948.
På ett område kan de borgerliga dock glädja sig åt initiativet: Utrikespolitiken. Men överlämnad helt i Carl Bildts händer är det tveksamt om den ger alliansen som helhet några pluspoäng.
Riktigt hälsosamt är det heller inte att utrikesscenen domineras så totalt av en enda man som Bildt.
Det gjorde visserligen Olof Palme också - utan att ens vara utrikesminister.
Den stora skillnaden är att medan Palme hela tiden jagades av borgerlig press och opposition, möts Bildt med andlös beundran eller behandlas med silkesvantarna.
Honom lär vi aldrig få höra lika brutalt avklädd av ett par pålästa intervjuare som Jan Björklund blev i radioprogrammet "Kris i skolan?" här förleden.
Bildt är för slipad för det. Och journalisterna alldeles för imponerade.
Nästan ensam ledande socialdemokrat på senare tid som på något hörbart sätt försökt ta Bildt i örat är Leif Pagrotsky.
Just Pagrotsky visade ju även prov på självständig analys inför EMU-omröstningen. Han borde vara ett gott val som utrikesminister i en kommande rödgrön regering.