Ekonomiskt betraktat är det som händer inte konstigt. Gemensam valuta innebär samma ränta för alla och att växelkurserna mellan länderna försvinner. Det är som att ha sjutton villor utspridda över Europa och så en termostat i Frankfurt. Värmetillförseln regleras efter den genomsnittliga temperaturen i eurozonen. Det är förstås ofrånkomligt att några fryser samtidigt som andra svettas.
I flera år frös tyskarna, medan irländare, spanjorer, greker och portugiser svettades. Resultatet blev att i de överhettade länderna sjönk konkurrenskraften och i flertalet av dem uppstod stora underskott i utrikeshandeln. Samtidigt var räntan för hög för Tyskland, vilket pressade ner prisökningstakten och stärkte konkurrenskraften med överskott i utrikeshandeln som resultat. Det är detta som är kärnan i eurokrisen.
Hade länderna haft kvar sin nationella valuta skulle en del av dessa obalanser ha undanröjts efterhand genom växelkursanpassning, och framför allt skulle det ha funnits en nödutgång genom devalvering.
Men blir man inte fattigare om man devalverar? Så är det, men som de båda ekonomerna Mark Weisbrot och Rebecca Rey nyligen visade i en uppmärksammad studie gör alternativet, som är svältkuren, oss ännu fattigare. Under de senaste två decennierna var, enligt Weisbrot och Rey, det genomsnittliga fallet i BNP 4,5 procent efter en devalvering, vilket kan jämföras med Grekland och Lettland som inte kunnat eller velat devalvera där fallet varit mer än 20 procent. Naturligtvis finns det hemmakokta ingredienser i varje krisland. Men det är euron som förvandlat en förvisso allvarlig recession till en depression.
Men visste man inte att det kunde gå så här? Jo, det visste man! Redan Keynes påpekade att grundreceptet för en depression var kombinationen av svältkur och fasta växelkurser. Euron är ett extremt exempel på fasta växelkurser och krisländerna har av EU och IMF - ivrigt understödda av vår regering - ordinerats just svältkurer. Keynes referenspunkt var förstås 1930-talets depression - och guldmyntfoten som var den tidens europrojekt - som i förlängningen hade lett till andra världskriget. Kunskapen om det här har förstås inte minskat sedan Keynes dagar och varningarna var många. Alla kände till att riskerna var stora.
Så varför valde politikerna att driva fram detta högriskprojekt? Man får en vink genom att studera den svenska ja-sidan. Under folkomröstningskampanjen 2003 var jag kanslichef på den socialdemokratiska nej-organisationen - som leddes av den för ett par år sedan bortgångne Sören Wibe från Umeå - varför jag hade tämligen mycket att göra med ja-sidans företrädare.
Den svenska ja-sidan uppstod - och nu talar jag om den politiska eliten - genom att utopism parade sig med ignorans och födde den vänsterinriktade euroförespråkaren och samtidigt parade sig cynism med politisk uppgivenhet och födde den borgerlige euroförespråkaren. Därefter fick de 500 miljoner från näringslivet.
Den förste - den socialdemokratiska ja-sidan - drömde om ett enat Europa i en framtid med evig fred och lät sig trollbindas av alla de vackra orden som denna utopi kläddes i, något som knappast skulle ha kunnat ske om tillräcklig historisk kunskap hade funnits.
Den andre var borgaren som var politiskt desillusionerad över att den svenska borgerligheten inte förmått bryta arbetarrörelsens maktdominans. Euron skulle få göra jobbet! Fackliga rättigheter och sociala regleringar skulle koka till mos i den tryckkokare som den gemensamma valutan skapade (de uttryckte sig faktiskt så!). Så vad högern inte kunde åstadkomma genom riksdagsvalen, tänkte dessa desillusionerade och cyniska borgare åstadkomma genom euromedlemskapet.
Det europeiska politiska landskapet ser delvis annorlunda ut. Utopism, ignorans, cynism och politisk uppgivenhet korsbefruktar varandra till höger och vänster - exempelvis den europeiska vänster, som förre kommissionsordföranden Romano Prodi utgör ett exempel på, som kombinerar utopism med cynism och ser krisen som en möjlighet att påtvinga motsträviga europeiska folk mer federalism.
Men vad denna politiska elit gör är spela högt med Europas framtid. Vi, vanliga medborgare, kan inte stå tysta inför detta. Det är hög tid - framför allt för den svenska arbetarrörelsen där de flesta vaknat upp från sina eurodrömmar men ännu inte vågar släppa den politiska prestigen och erkänna att de hade fel - att börja tala klarspråk: euron är politiskt farlig för det idag enade Europa och bör överges under så ordnade former som möjligt. Annars kan, som Röda korset varnar för, det enade Europa snart vara blott ett minne.