Trots att svenska folket just har hunnit hämta andan efter det supervalår som avslutades i och med riksdagsvalet så är det nu dags för valrörelse igen. Det extraval som Stefan Löfven kommer att utlysa den 29 december och som kommer att hållas den 22 mars är en smått historisk händelse. Det är nämligen femtiosex år sedan det hände senast. Det extraval, eller nyval som det heter i folkmun, som ska gå av stapeln handlar inte om en upprepning av höstens riksdagsval. Förutsättningarna har nämligen förändrats dramatiskt.
När väljarna gick till valurnorna den 14 september för att göra sina val så gjorde de detta i den trygga förvissningen att Sverigedemokraterna inte skulle ges något avgörande inflytande i den svenska riksdagen. Detta hade såväl alliansen som de rödgröna gång på gång försäkrat. Väljarna kunde lätt dra den slutsatsen att det var i princip ofarligt att proteströsta på Sverigedemokraterna. Partiet skulle ändå inte få något inflytande över svensk politik. Det block som blev störst, Sverigedemokraterna borträknat, skulle ges möjlighet att regera. Statsminister Fredrik Reinfeldt upprepade detta budskap gång på gång inför valet, och levde upp till de löften han avgivit genom att redan på valnatten konstaterade att alliansen inte blivit större än de rödgröna och därför meddelade sin avgång. I den talmansrunda som följde efter valet konstaterade talmannen, moderaten Per Westerberg, att det var Stefan Löfven som skulle få bilda regering.
I det nya politiska landskap som målats under den gångna veckan är förutsättningarna helt andra. En röst på Sverigedemokraterna är inte längre en ofarlig proteströst utan en röst på att alla regeringars budgetförslag ska prövas utifrån dess invandringspolitiska innehåll. Beskedet från Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson var mycket tydligt på den punkten vid den presskonferens som SD höll dagen innan budgetomröstningen. Den som röstar på Sverigedemokraterna kommer därmed att rösta emot varje budget som inte innebär minskad invandring – oavsett vilken politisk inriktning som budgeten i övrigt innehåller.
Väljarna måste därför avgöra om man vill att denna enda fråga, det vill säga invandringen, ska få avgöra vilken ekonomisk politik som ska föras i landet Det är vägval ett.
För alla de väljare som inte vill ge Sverigedemokraterna veto i budgetomröstningarna, och som därför avser rösta på något av de andra riksdagspartierna, måste sedan ta ställning om man vill se partier i regeringsställning som är beredda att försöka hitta blocköverskridande överenskommelser som är hållbara över lång tid, eller om man vill se mer av en konfrontativ politik där man inte vill hitta gemensamma lösningar för att eliminera Sverigedemokraternas negativa inflytande i riksdagen. Stefan Löfvens ord om utsträckta är inte de tomma ord som alliansföreträdarna vill göra gällande. Stefan Löfven är genuint ärlig när han säger att han vill hitta lösningar tillsammans med de borgerliga för att stabilisera svensk politik. Vägval två handlar just om detta – att rösta för eller mot ett bättre samarbetsklimat i svensk riksdag. Risken är nämligen stor att utfallet av det kommande extravalet kommer att bli sådant att den parlamentariska knut som höstens riksdagsval utmynnade i kommer att bestå. Blocköverskridande samarbete blir då enda sättet att komma förbi den låsning i svensk politik som ledde fram till den regeringskris vi befinner oss i.
Det tredje viktiga vägvalet handlar självklart om vilket politiskt innehåll som man vill se förverkligas. Detta är naturligtvis det viktigaste vägval man gör. Även om våra främsta politiska företrädare förhoppningsvis tar sitt förnuft till fånga och gör allt vad den kan för att komma fram till någon form av blocköverskridande samarbete så måste väljarna ge en tydlig fingervisning om vilken politik man föredrar.
Den budget som S/MP-regeringen lade fram på riksdagens bord hade en tydlig fördelningspolitisk profil och en minst lika tydlig välfärdspolitisk profil. Det är denna budget som såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet kommer att söka stöd för i det kommande valet. Den stora fördelen för de två regeringspartierna är att väljarna nu fått svart på vitt vad de har att förvänta sig med en S/Mp-regeringen. Detta kommer att minska alliansens trovärdighet när de ska damma av skrämselpropagandan från höstens val om skattechocker för vanliga löntagare, höjd bensinskatt, tillväxtfientligt politik och liknande. Väljarna har denna gång ett facit att jämföra med.
Socialdemokraterna kommer att gå till val på de förslag man lade i den budget som alliansen och Sverigedemokraterna röstade ner. Man kommer att fortsätta slåss för en mer rättvis skattepolitik där skattegapet mellan den som arbetar och den som har pension ska slutas på sikt och där detta uppnås för fattigpensionärernas del redan i nästa budget. Likaså kommer man att slåss för extrasatsningar på tre miljarder kronor för att öka läraryrkets attraktivitet, två miljarder kronor årligen för att öka bemanningen i äldreomsorgen, två miljarder kronor för att höja kvaliteten i sjukvården, en förbättrad a-kassa, höjt underhållsstöd till ensamstående föräldrar, fria läkemedel för barn och byggstart för Norrbotniabanan. Förslag som alliansen och SD kastade i papperskorgen.
Den 22 mars står Sverige inför ett ytterst viktigt vägval – och du står inför tre när du ska välja väg för Sverige.