Centern och Annie Lööf behöver en nytändning, men ett nytt partiprogram är knappast någon kioskvältare. Mer måste till och frågan är om Annie Lööf och kretsen kring henne kan lyfta partiet från dagens dryga treprocentsnivå. Om inte, är det bara att konstatera att valet av Annie Lööf som partiledare hittills varit ett misslyckande. Viljan har varit god, men det bär liksom inte ända fram. Annie Lööf behöver ett tydligt lyft i väljaropinionen för att känna sig säker. Just nu finns inga tecken på att så kan ske, men partiet har säkert tålamod över valet 2014. Om det är något parti som slagit knut på sig självt så är det centern. Under Maud Olofssons ledning förändrades man från ett folkrörelseparti med ambitioner att skapa trygghet och välfärd till ett nyliberalt hopp-högt-parti. Partiet blev en parodi på sig själv.
Bara detta att man utan att blinka ställde upp på de mest propagandistiska nyliberala ekonomisk-politiska argumenten verkade näst-intill desperat. Det tydde i alla fall inte på någon egen politisk viljeinriktning. Applåder från Svenskt Näringsliv värmde tydligen. Detta förskräckte dem som genom åren sett partiet som bärare av landsbygdens och de små tätorternas problem. En uppgift som partiet hade klarat med bravur. I dag är den tiden glömd och förpassad till partiets skräpkammare. Nu är det bara luftiga löften och fingret i vinden för att hitta någon riktning. Men vindflöjeln snor bara runt, runt, runt ... Centerns tidigare bas i den svenska landsbygden har med den nya politiska inriktningen försvunnit. Partiet har därmed hamnat i en identitets-och legitimitetskris. Som nu Annie Lööf har att tackla.
Många av partiets sympatisörer i glesbygd går från visstidsjobb till visstidsjobb. En deltid där, en heltid där. Man får ta vad man får. Utan en hygglig, och inte minst fungerande a-kasseförsäkring, hamnar de i ekonomiska trångmål. Moderaterna, som säger sig vilja slå vakt om den svenska modellen, blir allt mer tveksamma till det nya Centerpartiet och ser inte angreppen på traditionell svensk arbetsmarknadspolitik med blida ögon. Människor vill ha trygga jobb. Något som moderaterna upptäckt när de numer vill vara ett parti för hela det svenska folket.
Det har sedan länge framförts krav på ett flexiblare arbetsmarknad, om en avreglerad arbetsmarknad och om en arbetsmarknad där arbetsgivaren ska bestämma över arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter. Detta är en politik som dagens Centerparti står upp för: Krossa facket, men mjukt. Grundläggande för de allra flesta av oss är trygghet i anställningen och möjligheter att påverka vår egen arbetssituation. Även bland de många som i dag har projektanställningar och andra tillfälliga anställningar, är drömmen om ett fast jobb med den grundtrygghet som detta innebär den viktigaste framtidsfrågan.
Det måste finnas ett fast regelverk på arbetsmarknaden. Grunden är kollektivavtalen. Ett avtal som ger trygghet åt den anställde och konkurrensneutralitet för arbetsgivaren. I dag kan inget företag gå in och konkurrera med andra företag i en och samma bransch med dumpade löner, sämre anställningsvillkor eller genom att använda oförsäkrad arbetskraft. Utan ett fast regelverk öppnas för ett allmänt godtycke. Det är lätt att inse vem som i så fall tvingas förhandla utifrån en ytterst svag situation. Utrymmet för social dumping växer.
Nu ska man inte räkna ut Centerpartiet. De som nu står och stampar i farstun för att bli ny partiledare har samtliga visat talang för att kanske bli den centerledare som så många i det sargade partiet så länge trängtat efter och som nu efter ett par mödosamma år kan locka nya väljare till sitt parti. Personlighet och yta i all ära, men det krävs även ett politiskt innehåll, som kan locka nya väljare och som kan skapa ett förtroende som lever längre än över några flyktiga opinionsmätningar. Genom åren har centern varit bärare av landsbygdens och de små tätorternas problem. En uppgift som partiet skött med både bravur och idérikedom. Få om ingen i partiledningen tycks längre lyssna på de argument som säger att ett fortsatt sådant engagemang även är en viktig del av centerns framtid. En politik som tidigare gett partiet stora framgångar.
Sannolikt skulle centern fortfarande ha större förutsättningar till framgång i glesbygdslänen än på Östermalm. I glesbygd och mindre kommuner har man fortfarande hyggligt med medlemmar och en väl fungerande organisation. Något att bygga vidare på. Det som skett de senaste åren är att gamla centerpartister, i sin folkrörelsetradition, känner främlingsskap i sitt eget parti. Centern har hamnat i en identitets-och legitimitetskris. Nyliberala flumidéer är inget att bygga en politisk framtid på.