En kritik som går att rikta mot socialdemokraterna är att de inte klarar av att vidga vare sig de egna eller väljarnas horisonter. Det finns en visionär tomhet. Ett framgångsrikt parti måste bemästra konsten att väva ihop människor med en berättelse som får dem att känna det som om de är med i början av en bra film. Att vi är på väg någonstans, där våra vardagsbekymmer får lösningar, eller att det åtminstone tänds lite hopp mitt i jämmerdalens elände istället verkar socialdemokraterna nöja sig med att uppfattas som ett anständigt alternativ till alliansen. Som en kopia, men med lite mer finess och känsla.
Socialdemokraterna har en statsministerkandidat som haft ett riktigt jobb, vet hur det är i näringslivet och som vill höja taket i arbetslöshetsförsäkringen. De andra har en statsminister som aldrig haft ett riktigt jobb, som bara gjort studiebesök i näringslivet och sett uträkningar på att Sveriges ekonomi går åt pipsvängen om arbetslösa får mer ersättning.
En enkel lösning för att få socialdemokratin lite mer visionär är förstås att de bara behöver lova full sysselsättning (genom att expandera offentlig sektor), höja skatterna (för de rika) och återöppna postkontoren, så blir allt bra igen. Lite Olof Palme-retorik, mer dirigentstavar i näringslivet och berättelser på temat Hem Till Fylke så fixar sig allt till det bästa. Lite lagom nostalgi, kristen medkänsla och feta pengar från De Andra.
Själv anser jag, för det första, att den visionära tomheten inte kan fyllas med bråte från förra årtusendet. Eller att horisonter utvidgas av regress, av en marsch tillbaka i historien. Efter ett sökande efter sin gamla hederliga själ, den som ympats av Per Albin eller Erlander. Eller snarare, visst kan socialdemokratin bli ett konservativt parti på riktigt. Men får då nöja sig med att restposten röstar på dem. Fram till något bättre växer fram tycker jag att socialdemokraterna mycket väl kan nöja sig med att punktmarkera regeringen. Ansvarsfullt opponera, utan visioner av utopisk karaktär.
För det andra måste socialdemokratin börja odla en politisk analys som tar spjärn mot det vi ser framför oss i dag. Ta det där med termen "offentlig sektor". Den blir allt mer problematisk. Är det "offentlig sektor" om ett privat vårdföretag mot ersättning utför service och tjänster på beställning av skattebetalarna? Och är det "privat sektor" om en idrottshall byggs av företag som tänker finansiera verksamheten genom att hyra ut till kommunen? Låt oss hellre tala om "det välfärdsindustriella komplexet" och se det som ett stort antal industriella verksamheter som producerar hjälp, uppassning, arbeten och sysslor till olika beställare, som kan vara såväl kommuner som företag, medborgare eller föreningar. Och låt oss acceptera att denna välfärdsindustri har en mångfald av huvudmän, såväl olika privata, som offentliga. Eller halvprivata och semi-offentliga. Och låt oss sätta upp det politiska uppdraget att försvara de enskilda konsumenternas intressen i denna mischmasch av verksamheter.
Vi vet ju av erfarenhet att såväl kommuner som landsting, företag som kooperativ, till och med ungdomsförbund, kan leverera taskiga produkter eller ta för sig av skattebetalarguldet som de kommer över. Blåsa kunderna. Lura medborgarna. Och ibland faktiskt klara sig undan ansvar.
En sådan samtidsanalys kan mycket väl ske med de värderingar och instrument som finns i bagaget från förr. Men inte för att bekräfta gamla uppfattningar utan för att ärligt söka efter en ny förståelse av samtiden. DET är att vidga horisonterna.