Vi och våra vänner djuren
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag känner själv denna kluvenhet. Jag ställdes i 12-13 års ålder i skogen med en hagelbössa med klara instruktioner om vad jag fick och inte fick skjuta. Det var ganska naturligt att plocka ut ur skog och mark det vi behövde. Och det var spännande också. Lite farligt med ett dödligt vapen. Men inget hejdlöst dödande, utan mycket speciella omständigheter krävdes för att få skjuta.
Som jägare lärde jag mig att visa djuren respekt och att skjuta bara när jag var säker på att träffa. Författarinnan Karen Armstrong har skrivit en bok om myternas historia där hon för ett resonemang om de tidiga människorna och deras inställning till sina byten. Armstrongs tes är att en slags andlig samvaro skapades där religiösa riter kom att väva samman jägaren och bytet.
Detta kan fortfarande ses ute bland jägare. Jag är med i ett litet jaktlag som under ceremoniella former inleder höstens jakthelg med att sätta upp hornet från den rådjursbock vi sköt förra året, och därefter stående i givakt med ett snapsglas i handen utbringa en skål till vår broder som nu svävar i de sälla jaktmarkerna.
Den som bäst skildrat detta är antagligen Ernest Hemingway som i Den gamle och havet skildrar kampen mellan den stora fisken och den gamle mannen. Som titulerar svärdfisken "min broder". Bröder? Ja, likt Kain och Abel ...
Vi har således en dubbel inställning till djuren. Jag minns den första hare jag sköt. Den kom på en skogsväg i nysnö med en smålandsstövare i hälarna. En unghare. Mikrosekunden innan skottet föll så möttes våra blickar. Jag fick känslan av att ett visst samförstånd etablerades. Sedan small skottet.
När jag kom hem och lade haren på zinkdisken kom en stilla blodström ur munnen. Min mor satte sig vid köksbordet och grät. Min syster likaså. Men av olika skäl. Min mor tyckte att jag (äntligen, och mot all förmodan) blivit en riktig karl. Min syster tyckte naturligtvis synd om harpalten.
Ungefär så tror jag vi människor fungerar. Vi har en kluven inställning till djuren, men djuren (och kanske naturen i sin helhet) ökar hela tiden sitt inflytande över oss. Ju mer vi fjärmar oss från den vardagliga livsmedelsproduktionen, desto mer av etiska värden kan vi tillmäta djuren och naturen.
Lite Bambifilm och Hamsterlådor ovanpå alltihop så blir vi efter ett tag kanske komfortabla med tanken att djur och människor tillhör samma skyddsvärda kategori.
Innebär det att vi kommer att sluta äta kött och upphöra med jakt? Nä, antagligen inte. Vi kommer att uppfinna goda skäl till att tro det ena och göra det andra. Under mänsklighetens historia har vi många exempel på folk som haft människokärleken som högsta mål i livet. Men praktiserat sina tankegångar på slagfältet eller i bombverkstaden.
Därför tror jag att vi, även om vi blir allt mer djurens vänner, snart syns i jaktskogen. Framåt hösten. Och skyddsjakt, om det nu är någon tröst, den får ju bedrivas året om.