Det sägs att Julius Caesar skilde sig från sin hustru eftersom Clodius, en man, klätt ut sig till kvinna och deltagit i en religiös festlighet hemma hos dem, som egentligen bara var avsedd för kvinnor. Att hustrun knappast var skyldig till Clodius tilltag, utan tvärtom gjort sitt bästa för att köra ut honom, ändrade inte sakläget för Caesar – på frågan varför han ville ta ut skilsmässa, svarade han kort och enkelt: Caesars hustru får inte misstänkas.
Vi lever tack och lov inte i ett samhälle där blotta misstanken om ett överskridande av könsnormerna eller hederns gränser är tillräckligt för att diskvalificera en person från deltagande i det offentliga livet. Men uttrycket "Caesars hustru" har levt kvar, och används när en person gjort något som kanske inte är straffbart, men som i ljuset av den oförvitlighet man förväntar sig av en person i den rollen är nästan lika illa som om det hade varit det.
Det är en hård logik, men i dess kärna finns ett tydligt budskap: I en representativ demokrati är det inte bara nödvändigt att våra företrädare och tjänstemän avstår från att missbruka sin makt, allmänheten måste också vara övertygad om att de aldrig skulle göra det. Caesars hustru får helt enkelt inte misstänkas.
Om det finns en enda resurs som är livsnödvändig för att det demokratiska samhället ska fortsätta fungera, så är det tilliten. Det är tilliten till att alla andra betalar sina skatter som gör det till en självklarhet att vi också ska göra det. Det är tilliten till att alla andra gör sitt jobb, som gör att vi fortsätter att göra vårt bästa även när ingen ser på. Och det är tilliten till våra myndigheter som låter oss fortsätta tro att vår röst och vår åsikt faktiskt betyder, och kan ändra på någonting.
Det är därför Uppdrag Gransknings avslöjande i våras, om att Skatteverkets högsta ledning hade tipsat eller försökt tipsa en vän och före detta kollega om en pågående granskning, var så graverande. Det handlade inte om att en person kan ha lyckats undvika en offentlig granskning – det handlar om att vi inte längre kan lita på att statliga tjänstemän behandlar varje ärende opersonligt och neutralt.
Därför var det, och är fortfarande, obegripligt att det avslöjandet inte fick de ansvariga att omedelbart packa sina portföljer och lämna sina tjänster.
Därför är det också så upprörande att ta del av Dagens Nyheters granskning av missförhållanden på Riksrevisionen. Kompisrekryteringar, en släpphänthet med hemligt material och en kultur där det inte verkar ha funnits något konstigt i att sitta på dubbla stolar eller att vara med och granska reformer man själv varit med om att förbereda och genomföra.
Riksrevisorn Susanne Ackum, som stått i centrum för avslöjandena, har redan lämnat sitt uppdrag. Det är bra – men det är långt ifrån tillräckligt. Granskningen kan inte bara komma inifrån – den måste komma utifrån, och någonting säger mig att vi ännu inte har sett det sista av den här soppan.
Därför måste riksdagen och konstitutionsutskottet agera snabbt, och göra vad som krävs för att återupprätta förtroendet. Vi andra, som står utanför förvaltningsvärlden, har också en roll att spela i det här: Vi måste orka bli upprörda och arga över det vi får veta nu.
För det är när vi inte längre blir besvikna, som vi ska vara riktigt oroliga. Jag har vistats en hel del i länder där förtroendet för staten och politikerna är lägre än i Sverige, och när man frågar vanligt folk om korruptionen där reagerar de alltid på samma sätt. De rycker på axlarna, och säger att det ju är så politiker är.
Vi har rätt att vara arga och besvikna – men vi har också en plikt att vara det. Att inte rycka på axlarna, och alltid förvänta oss någonting mer och någonting bättre än det här.