Ibland händer det oväntade. Ett sådant tillfälle inträffade på mitt kontor för några veckor sedan. Kulturredaktören på Piteå-Tidningen, Karina Sundqvist, kom in på mitt kontor och vi började diskutera valresultatet och orsakerna bakom Sverigedemokraternas valframgångar. Ett flertal gånger relaterade hon till Hans Falladas bok ”Hur ska det gå för Pinnebergs”. Hennes reflektioner var så intressanta att jag bara kände att jag var tvungen att läsa den själv. Det var på många sätt en omvälvande upplevelse. Inte så att jag fick några nya politiska uppenbarelser, men boken gav mig en politisk boost utan dess like. Känslan av nödvändigheten av att återupprätta vårt samhälle för vår tids Pinnebergs blev så påtaglig och stark. Varningsklockorna från dåtidens Tyskland ringer påtagligt starka i dagens samhälle. Tar inte vi hand om våra Pinnebergs av idag vet vi aldrig var det slutar.
Boken om Pinnebergs utspelar sig i Tyskland under Weimarrepublikens sista skälvande år. I centrum för Falladas bok återfinns Johannes och Emma Pinneberg, ett ungt nygift par som i all anspråkslöshet kämpar för ett anständigt liv i inflationens, arbetslöshetens, proletariseringens och de godtyckliga uppsägningarnas Tyskland. Fallada följer Pinnebergs på nära håll och ger oss en inblick i deras livsöde under de ständiga motgångarna de möter i form av bostadsbyten, tillfälliga anställningar och fattigdom i ett alltmer sönderfallande och socialt osäkert land.
Fallada ger oss en realistisk inblick i det alltmer hänsynslösa Tyskland som växer fram i takt med att den tyska ekonomin faller samman och där människor i kamp för sin egen överlevnad och sökande efter någon form av position i den sociala hierarkin börjar trampa nedåt för att kunna hålla näsan över vattenytan.
Skildringarna av hur samhällets förfall leder till misstro mot etablissemanget på alla nivåer i det tyska samhället är allestädes närvarande. Godtyckligt behandlande är vardag i Pinnebergs Tyskland. Rädslan för, och misstron mot överheten, är påtaglig hos människor i Pinnebergs direkta närhet, även om Pinnebergs själva bär på en i det närmaste naivistisk ljus framtidssyn och förlitar sig på att det mesta fixar sig till slut. Det är i denna Pinnebergska vardag som nazismen växer sig stark i Tyskland. Underförstått förstår man av Falladas text att även Pinneberg påverkas av de politiska strömningarna i landet.
Vilken bäring har då boken om Pinnebergs på dagens utveckling i Sverige? Såsom Ragnar Strömberg skriver i efterordet till nyutgåvan av Falladas bok: ”Det var bland dessa som nazismen hade sin rekryteringsbas, det var där drömmen om en folkgemenskap över klassgränserna hade sin bördigaste jordmån. Den drömmen hade då som nu många förespråkare runtom i det sönderfallande Europa och för de flesta av dem var Italien, där fascismen konsoliderat sin makt, den stora förebilden. Men det fanns också de som i fattigdomens ökenutbredning med hat och syndabocksjakt som oundvikliga följdsjukdomar såg ett hot mot den unga demokratin som arbetarrörelsen skapat i lång hård kamp mot högerkrafterna: när människor inte längre vet vilka de är, blir det i motsvarande grad livsviktigt att veta vilka de inte är.”
Det är vårt yttersta ansvar att se till att alla människor i vårt samhälle känner att samhället ser dem och bryr sig om dem, och inte låter samhället präglas av innanförskap och utanförskap. Den sociala sammanhållningen måste därför vara A och O för det socialdemokratiska partiet och den regering som just tillträtt.
Utvecklingen i vårt samhälle, med växande sociala klyftor, är på god väg att lägga grogrund för en utveckling i vårt land liknande den som sågs i Tyskland under Weimarrepublikens sönderfall. Ett samhälle där allt fler får uppleva det som den unge Johannes Pinneberg får uppleva i en av bokens starkaste scener då han jagas bort ur stan av en polis och inser att han inte passar in och ser ut som de som omfattas av samhällsgemenskapen. Det blir med ens väldigt tydligt att han är en av de andra, en av de utstötta, utanför och föraktad. Men Pinneberg och hans fru låter sig inte, som så många andra dras med i hat och syndabocksjakt. I stället bestämmer de sig för att fortsätta, att mot allt förnuft, fortsätta hoppas.
Slutsatsen efter att ha lästa Falladas lysande beskrivningar av mekanismerna i ett sönderfallande Tyskland är att vi måste ta vårt ansvar för att bygga ett samhälle igen där ingen ska känna en genomgripande oro för att imorgon riskera att samhället låter dig falla fritt utan verkliga skyddsnät som fångar upp dig. Att bygga upp en arbetslöshetsförsäkring som är värd namnet och som ger en grundtrygghet som gör att du inte behöver oroa dig för tak över huvudet eller mat på bordet om du förlorar jobbet är en hörnsten. Samma sak ska gälla för sjukförsäkringen. En annan viktig hörnsten är att värna om arbetsrätten så att godtycklighet aldrig kommer att få råda på vår arbetsmarknad. Arbetstagare ska aldrig någon gång få uppleva att man måste konkurrera genom att ge avkall på goda arbetsvillkor. Inte heller ska de tvingas konkurrera genom lönedumpning. Samtidigt måste vår gemensamma välfärd, vård, skola och omsorg, hålla en så hög kvalitet och vara så tillgänglig att människor med rätta ska kunna känna tillit till den.
Detta är grundstenarna i en politik för att stävja missnöje och misstro mot etablissemanget. Alla måste känna att samhället ser till deras bästa och att samhället bryr sig om hur just de har det. Gör vi inte det kommer fler att söka sig till de krafter som ger vår tids enkla svar och som pekar ut syndabockar på samma sätt som i Tyskland. Ansvaret att så inte blir fallet ligger på oss som bygger vårt samhälle. Det är därför skönt att det är Stefan Löfven som leder Sveriges regering just nu och att regeringen verkligen bryr sig om att sluta klyftorna i vårt land.