Minst en kvarts miljon svenskar är beroende av försörjningsstöd för att klara sin vardag. Sanningen är att våra trygghetssystem förändrats i grunden under den borgerliga regeringsperioden.
Någon hjälp från finansminister Anders Borg kan de i alla fall inte förvänta sig, eftersom det ekonomiska läget enligt samme Borg just nu är bekymmersamt. Vi kan alltså räkna med en fortsatt hög arbetslöshet och att allt fler för bekymmer med sin privatekonomi.
Ändå räknar finansministern med att kunna föra en ekonomisk politik som stödjer till växt och jobb. Tydligen ska denna tillväxt dock inte komma alla till del. Allt enligt den pressträff han höll under torsdagen.
Detta samtidigt som hjälporganisationer oroas för att den fått ett allt tyngre ansvar för att hjälpa och stödja de svagaste i samhället.
Sedan sekelskiftet har man upplevt hur hjälpbehovet i samhället har ökat. Allt fler har svårare att klara sin egen försörjning.
Sanningen är att den generella välfärden inte längre existerar.
Maskorna i välfärdsnätet har blivit för stora. Det är den dystra bild som flera hjälporganisationer ger oss, och det finns ingen anledning att ifrågasätta denna.
Samtliga möter de den nya fattigdomen i sitt vardagsarbete. Även om fördelningsfrågorna och rättvisefrågorna sägs prioriteras av den borgerliga regeringen ökar otryggheten.
Den svenska fattigdomen har blivit synligare. Idag ser vi fler tiggare och hemlösa. Antalet utslagna har ökat. Samma syn i snart sagt överallt. Även i mindre samhällen.
De rika och välbeställda kan ordna sina behov av vård och omsorg och skola genom privata lösningar. Medan människor med sämre resurser har fått det allt svårare att hävda sig och sina rättigheter.
Med de ökande kostnaderna för olika tjänster inom vård och omsorg drabbas de grupper som redan har den sämsta ekonomin. Det är de som inte har råd att gå till tandläkaren, det är de som måste köpa sina medicin på kredit, det är de som inte har råd att gå till sin husläkare eftersom avgiften är för hög. Det är dyrt att vara fattig.
Riskerna med en alltför orättvis fördelningspolitik är uppenbara. Vi ser det redan i ett allt lägre valdeltagande i de förortsmiljöer som är mest utsatta av arbetslöshet, sämre skolor, sämre sjukvård och sämre samhällsservice. Vi får ett kallare samhälle. Tryggheten är inte längre en rättighet för alla.
Klassamhället har blivit synligare. Främst beroende på att transfereringarna till de mest utsatta inte hängt med i övrig ekonomisk utveckling. Låglönejobb och deltidsarbete gör dessutom allt fler har svårare att få den egna ekonomin på fötter i Moderaternas samhälle.
Inför valet 2010 var Moderaternas budskap det mycket förpliktande: ”I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför”. Facit är att vi fått ett allt orättvisare Sverige där allt fler lämnas utanför. I en tillsynes medveten politik.
Vi har fått ett nytt fattigsverige. Och nedrustningen fortsätter.